I bubbelprojektets begynnelse fanns en bärare, som hungrigt även åt bubblor.
Jag har försökt referera en del, men det ska jag göra mer i nästa projekt har jag bestämt. Det ger mer än vad jag trott, har jag förstått när jag ser på de klasskamrater som har vågat gå in och verkligen hämta material, och låta sig inspireras eller härma, att det tillför nytt blod till arbetet. Jag kan tänka att jag kanske ska ta mig an lite mer av det de andra och min handledare säger till mig. Jag mins att Katti till exempel sa att det vore fint att se en fotoserie på hatten. Jag tror att det var precis innan vi blev sjuka, men i alla fall; nu kan jag se att hon kanske tänkte att jag behövde backa och titta lite på vad jag höll på med. Att fota skulle ju kanske varit ett sätt att göra det.
Jag kan tycka att jag varit både öppen och inte öppen. Jag har inte backat tillräckligt och kikat på vad jag gör och funderat på hur jag skulle kunnat göra annorlunda, samt använt referenser till att koppla bakåt vilka andras verka mitt är besläktat med. Samtidigt har jag varit öppen för ett slags inre flöde av idéer, som har fått styra efter hand. jag har inte haft en klar bild av min redovisning från början, men följt mina egna impulser. Jag har haft dagliga samtal med mina klasskamrater i ateljén och fått feedback på det jag gjort under processen, även om det inte har varit så väldigt kritiska samtal, utan mer utbytande av tankar.
Jag är nöjd över att mitt verk på utställningen verkade kommunicera saker till betraktaren. Även om det inte var solklart vad, så tolkades mina former närliggande ursprungsidén. Men nästa gång skall jag skala av mer och bli mer tydlig med min idé. Jag hade inte tillräcklig motivation egentligen att ta med hatten. Men jag tror oxå att jag var lite förvirrad kring hur mycket man skulle tänka att här gestaltas verk på en utställning och hur mycket här gestaltas en process på en redovisning.
Nästa gång ska jag försöka förtydliga mina frågor. Så att ajg kan ställa dem till mina lärare i tid. Jag märker att jag kan gå och gissa hur saker är rätt länge. Det funkar ofta det med. Men, rätt som det är har jag fått något om bakfoten, för att jag inte velat besvära med frågor.
Det som har varit annorlunda gentemot tidigare projekt, är att jar har försökt att använda den kreativa energi som kommer i mitten av processen för mig till att fördjupa. Jag kommer ofta i ett läge då det flyter på vid någon tidpunkt. Då saker går fort, jag får idéer hela tiden och vill göra massa saker samtidigt. Den här gången tänkte jag medvetet på att styra mig i lite snävare spår, så att ajg inte skulle byta material hela tiden och bara vispa på ytan med varje sak. Det var lite tråkigt ibland, men jag behöver det för att känna att jag får fram något i mitt skapande som säger något, och som säger något i morgon också.
När det gäller redovisningen hade jag nog behövt en mall /förslag på hur vi presenterar det egna arbetet. Jag tycker att det är svårt att dels skilja verk ifrån process, samt veta vad ska sägas först och sist. Då blir det spontant. Och jag kände att för mig blev det att jag nästan bara svarade på frågor.
Däremot opponeringen var enklare för att vi hade en mall. Jag är glad att det var Louise jag skulle opponera på, både för att hon var så tydlig och bra att träna opponering på , samt för att jag blev väldigt inspirerad av hennes arbete. Det gick ok att opponera för mig. Jag hade önskat att jag frågat tydligare vad själva verket bestod av, för nu analyserade jag inte tre gifar utan en, vilket blev lite fel. Men det fina är attLouise är tydlig, uttrycker tydliga idéer, och är modig i sin balansgång mellan privat och personligt, därför har jag lärt mig mycket av henne. Mycket av det som hon är bra på, behöver jag träna på. Så det ska jag göra i nästa projekt. Bland annat.
Tack för mig.
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar