Ett försök att sammanfatta var jag är OCH VAD JAG GJORT inför handledningen på måndag.Vad hur och varför?
Jag utforskar hjälpandets för och nackdelar. Genom att hjälpa min pappa, tiggare på gatan, mina barn och samtidigt be om hjälp av sjukvård och vänner. Detta gör jag för att mycket i mitt liv kretsar kring behov av hjälp. Det engagerar mig också på ett mänskligt politiskt plan. Jag vill gärna vara en hjälpsam person, samtidigt känns det som att den individualistiska kultur eller tidsanda vi lever i gör det svårt att hjälpa folk, för det kan bli ensamt ochtungt att göra det.
Jag beskriver hur det är att vara både mamma och dotter sliten åt två håll av starka behov. Mest har jag tänkt på det här fenomenet som något som gör mig trött arg och förvirrad, för att jag får så lite egen tid, men jag tror att självporträtterandet är ett sätt att försöka få syn på mig själv i den här dragkampen mellan andras behov. Det blir ett sätt att se mig själv. Varför jag ägnar mig åt detta är dels för att jag har ett behov av det, dels för att jag tror att det finns en stor almängiltighet i den problematiken.
Syftet med detta är att jag vill ha funderat över de här aspekterna kring att dels lämna ut sig själv på nätet, dels huruvida det är användbart att utgå ifrån sig själv i konstprojekt, och fundera över hur mycket som ska synas av det privata jaget. Vad passar mig? Jag vill som lärare kunna lotsa mina elever i dessa frågor.
Jag nämner ett tabubelagt område, alkoholismen, som är förknippat med skam.Jag har nämnt några gånger att min pappa har ett alkoholberoende. Även detta kan ju ses som tillhöra frågan om privat/personligt. Å andra sidag är det ett ämne som berör de flesta människor på något sätt. Samtidigt finns det tabu kring det, saamt mycken rädsla och att människor tar avstånd pga rädsla och att de inte vet hur de ska förhålla sig.Mitt syfte är att lyfta lite på locket i frågan och motverka det kollektiva tabut, samt se vad som händer med mig när jag nämner det och när jag blir förknippad med alkoholism i andras ögon.
Jag ser mina stop motion - bildserier som den bildgestaltning jag gör just nu. Dessa kommer jag att ta med till handlednigen.Kanske kommer ajg att byta till en annan blogg som kan ta emot större videos..för dessa får inte plats här på blogger.
Nedan finns lite reflexioner som jag gjort under veckan.
En resa till, för att lotsa pappa i mötet med sjukvården. Jag ger mig ut i mörkret på onsdag kväll, som att åka rymdbuss. Länge åker jag. Fotar och filmar under vägen. Mycket mörka bilder, som tilltalar mig. Jag vandrar en mörk väg, förhoppningsvis mot ljuset. Jag ska hjälpa pappa över tröskeln, stötta honom att våga ta hjälp för sitt alkoholberoende.
Jag sover i min mammas hus. Hon råkar ha en kökshanduk. som påminner om moder teresas.
Onsdag 19/11
Jag följer med min son till förskolan hela förmiddagen, för att se hur han har det, med en liten baktanke att få näring till mitt projekt.
Han tyr sig mycket till mig och även andra gör det. Det är svårt att veta precis hur det är i vanliga fall där, eftersom jag vet att situationen alltid blir annorlunda när det kommer någon utifrån. Men något jag har sett och reflekterat över både på förskolan idag och på min dotters skola är att ju fler barn lärarna har, desto mer distans behöver de ha till barnen. Och desto mer får barnen klara sig själva. Delvis sker det per automatik , delvis sker det säkert med en tanke om att det ska vara rättvist. Hellre alla på lite distans, än att favorisera några. Samtidigt är vi människor och jag tror att alla pedagoger känner att det är lättare att tycka om vissa barn.Delvis handlar ju det om personkemi och gemensamma intressen, osv, men jag tror att det också är så att det är lättare att lyssna på och tycka om barn som tycker om sig själva, och som är de som har stöd hemifrån. Det blir lite tokigt.
Här är en länk till fakta om Moder teresa.
http://www.alltomhistoria.se/artiklar/moder-teresa/
Jag provade mig själv som moder theresa. Kanske ska jag skapa en likadan sjal som hon har med blå ränder. innan jag provat tänkte jag att det skulle bli en disonans av att ta på mig slöja. Men faktum är att jag blev alldeles lugn och till freds av att se mig själv i det vita.En oerhört trevlig upplevelse. Jag undrar om vitheten som symbol för oskuldsfullhet är så stark att den påvekar en känlomässigt med en sån direkthet.
Jag tror att det också är nunnans roll som på sätt och vis kan vara tilltalande. Min bild av en nunnas liv, ska tilläggas. Min bild är såklart starkt förenklad och generell, men den innehåller detta:
Jag tror att det också är nunnans roll som på sätt och vis kan vara tilltalande. Min bild av en nunnas liv, ska tilläggas. Min bild är såklart starkt förenklad och generell, men den innehåller detta:
En nunna har ett tydligt syfte. Att följa en tro, att göra gott. Livet innehåller en rytm av bön, sömn, mat och att hjälpa. Den enkelheten är det något skönt med. Och den står i kontrast till mitt eget liv som präglas av en slitning just nu. Av otillräcklighet pga att både mina barn och min pappa behöver mig, samtidigt som jag behöver mig, för mitt jobb är inte nunnans. Mitt jobb är att göra mitt sista år i en utbildning. Men avslutningsvis vill jag lovsjunga alteregots möjligheter. för hur vilsamt är det då inte att gå en i en roll, en lek för en stund? Och låta kreativiteten flöda utan bekymmer. Och sedan efteråt se kontrasten tiull det egna li´vet, och därmed få distans till sitt eget.
Tisdag 18/11
Nina HemmingssonLåter sina seriefigurer säga vad vi andra kanske tänker eller bara omedvetet styrs av. Den här rutan handlar för mig om beroende, och bilden av att visa sig svag och även bli svag genom att hamna i ett underläge som tillskrivs den hjälpsökandes identitet. Jag tänker att det hänger ihop med samhällets syn på hjälpsökande. Att det genom ökande klassklyftor har blivit mer så att vissa är behövande och andra är inte det. Ett annat sätt att se som man kan höras sägas är ju att alla kan behöva hjälp någon gång. Men tror vi på det? Jag tror att det är både och. Alla kan drabbas av något som gör att de inte klarar sig själva, men vissa drabbas mer än andra. Och vi människor får olika förutsättningar med oss att klara hinder på vägen.
Måndag 17/11
Moder Theresa
Moder Theresa. Dagens referens, som både kan vara en förebild för vissa och någon som i feministiska kretsar många gånger refereras till som det destruktiva idealet. Hur är det att vara hjälpare? Finns det vissa människor som är bättre hjälpare än andra? Blir de beroende av bekräftelsen de får av att hjälpa? Blir de trötta? Är jag en sån som hjälper? Jag kan inte påstå att jag är så bra på det, men jag kan få en stark lust att hjälpa folk. Vad ligger i den där lusten, är det medkänsla? Skuld?
Det är både och tror jag. Och någonstans en vilja att det ska vara så att vi hjälps åt. När jag var i Edinburgh i Skottland för precis 10 år sedan var det första gången jag såg människor som bodde på gatan som verkade nyktra, dvs "uteliggare" som inte var väldigt drogpåverkade. Jag minns att jag tänkte att det var något nytt, en förändring. Att det går att hamna på gatan fast man inte är superfast i droger. Sedan dess har hemlösheten växt och växt här hemma. Och det faktum att det är en realitet för många att de inte har någonstans att bo, gör att känslan inför att hjälpa andra förändras. Om jag verkligen ska hjälpa henne, som sitter utanför konsum varje dag, som har barn i samma ålder som jag har, så känns det som att det krävs så mycket. Jag kan ge henne hundra spänn. Men hon kommer fortsätta halta. Och hennes barn är i Rumänien medan hon sitter och fryser här. Förr trodde jag på endast politiska förändringar. Det gör jag fortfarande. Men det tar ju tid. Och det svänger fram och tillbaka i politiken. Världen blir på intet sätt spikrakt bättre.
Idag har jag jobbat med bild bara. jätteskönt att socialarbetaren har fått vila. Jag behöver distans ifrån mitt eget. Det har varit jättejobbigt att blotta delar av mitt privatliv. Samtidigt har det varit nödvändigt för att få erfarenheten av hur det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar