Bloggen ja...

Jag bloggen ja.
Visst har jag mycket att skriva, men skrivandestunderna hag fått läggas på uppsatsen nu. De två senaste veckorna har varit mamma-krävande. Jag har vakat på nätterna, lindrat hosta och lyssnat på feberprat. Det för en närmare barnen, de där sjukperioderna. på så vis är de fina. Men en blir trött.

Jag har trott att mitt resultat, alltså det från min gestaltningsprocess som jag vill koppla till uppsatsen skulle vara öppna och stänga, att visa privat och dölja privat och min erfarenhet av att öppna upp för ett privat rum i gestaltningen. Men när jag skrev min första längre text och då beskrev gestaltningsprocessen handlade det mycket om hjälpandet.
Och när kajsa läste det tyckte hon att det verkade finnas mycket mer stoff där, i det ämnet. Om hjälpandet och dess för och nackdelar. och visst finns det det. Kanske är jag lite rädd bara. För det är en av mina svaga punkter. jag hjälper mina barn för mycklet, jag hjälper min pappa , jag hjälper mina elever, kanske, för mycket. Vad är för mycket?

För mycket är när man blir trött och ur balans för att ingen energi finns kvar. För mycket är när den som man hjälper passificeras och låter bli att föra något. För mycket är när den som blir hjälpt inte tror att den själv ens kan göra själv. För mycket är när kontrollen tar överhanden och den som hjälper vill göra allt själv för att det ska bli rätt och riktigt och precis som den har tänkt.

Allt det där gör inte jag. Bara lite. kanske.

Nu ska jag på en liten semester och skriva om hjälpandet och stjälpandet och konstsamtal med personligt engagemang.

min gestaltning småputtrar. jag har fotat lite mer. mixtrat lite med stop motion -bilderna, skrivit på en egen version av Catti Brandelius pappa-dikt...som jag ska visa någon dag.




Min egen pappa har fått mycket hjälp. jag har gestaltat ett nät runt honom. min gestaltning har spunnit med min hjälp. Och när jag åker på semester lever nätet utan min hjälp. Det är programmerat och färdigt. God jul, nu tar jag flyget! Studsa vackert i nätet. jag kan inte ta hand om allt. Men se vilken morfar du skulle bli om du blev frisk! Du kan väl ge det en chans. Hosianna.


En arteikel ur afronbladet:

Catti Brandelius är utbildad på Konstfack i Stockholm och har arbetat som krönikör, bland annat i radioprogrammet Flipper, Arbetarbladet, Svenska Dagbladet och Ordfront Magasin.

Catti Brandelius pappa gick in för det romantiska konstnärslivet och att rädda honom gick inte. Det konstaterar Catti själv i samband med den nya utställning där hon tar ut sin frustration över myten.

Catti Brandelius pappa gick in för det romantiska konstnärslivet och att rädda honom gick inte. Det konstaterar Catti själv i samband med den nya utställning där hon tar ut sin frustration över myten.

Den här vintern har en rad författare gjort upp med sina fäder och nu är det konstnärernas tur. Catti Brandelius nya utställning är en humoristiskt tecknad och samtidigt smärtsam uppgörelse, både med hennes egen far och med den destruktiva konstnärsmyt som får män (och kvinnor) att leva för konsten och strunta i allt annat.
Cattis pappa var grafiker, avskydde svennighet och sa att han tyckte att Catti såg proffsig ut när hon var tonåring och rökte på balkongen. Nu studerar Catti själv grafik och nya utställningen består av grafiska blad. Rockmyten representeras av en ensam cowboy som bortvänd blickar ut över bergen. ”Without my sorrow I feel hollow” står det i snirklig westernstil på affischen från ”Society of whining men”.

Annons:

– Pappa gick helt in för den där myten. Han klarade inte av vardagen och var väldigt romantisk. Det finns kvinnor som lever så, men jag tror att det är lättare för män, både att omfamna konstnärsidealet och gå under av det. Jag vet inte om det är möjligt eller ens önskvärt för en kvinna att gå in i konsten och skita i allt på samma sätt. Titta på filmen om Olle Ljungström, om han var kvinna skulle det vara mycket mer tragiskt, säger Catti.

I utställningen tar hon ut sin frustration över rock- och konstnärsmyten genom att låta söta små Disneydjur slå instrument i spillror. Och där, i krocken mellan det gulliga och det aggressiva, framträder Cattis egen sorg.
– Om jag är ledsen reagerar jag med att bli arg och göra något konstruktivt. Det var så det började när jag blev Miss Universum också. Jag blev förkrossad över idealen och bestämde mig för att skapa ett nytt ideal. Jag vill inte vara ett offer, säger Catti.
Hon är själv med i två verk, i form av en liten indianflicka som viftar lugnande budskap ur lägerelden och klättrar uppför sjukhusfasader för att rädda sin pappa.
– Jag har försökt rädda honom hela mitt liv. Men det gick inte, det går ju inte att rädda någon annan.
Catti Brandelius, Crystal Palace, Karlbergsvägen 44, t S:t Eriksplan,

om jag var du

referenser

dödsromantik?

En referens som jag dök på när jag för några veckor sedan letade i bibliotekets fotoböcker. . Fotografen heter Julia Margereth Cameron och levde 1815-79. verket heter "Call and I follow". Den tillhörande dikten lyder följande:

I fain would follow love, if that could be;
I needs must follow death, who calls for me;
call and I follow, Ifollow; let me die.

Jag ska tillstå att jag inte exakt förstår den här dikten och bilden. Men jag tilltalas av den på något vis. Det är något med offrandet, som jag är fascinerad av. och kombinationen med den envishet som den har som säger antingen kärleken eller döden. Envishet eller vägran att leva i mellanläget, utan den stora kärleken.

 

Reg Fallah  har tagit den här bilden som är en av många i en fotobok. just den här heter "Udaipur, 17 april 2010"
Jag tror det föreställer en bild i affishform som nötts bort och där under dinns många andra gamla affisher. Att deet just är en kvinnas ansikte som utelämnas kanske är en slump , kanske inte.
För mig får den en betydelse, genom att bara attributet slöjan  och en del av handen sparas. Det får mig att tänka på  min roll som hjälpare, på moder theresas slöja och hjälpande händer och på kvinnan som stereotyp omhändertagare utan egna behov som syns eller hörs.

Lugn jag kommer, Dikt av  Catti Brandelius

Min pappa har fina drag
Min pappa vill inte bli kallad pappa
Min pappa har en Ford Mondeo
Min pappa spelar ragtime, boogie-woogie, trumpet och sensitiv gitarr
Min pappa har en tv i varje rum
Min pappa har kontor i gillestugan som han kallar ateljén
Min pappa köper en Nikon åt mig i Sandviken av ett bögpar och lär mig framkalla
Min pappa använder inte recept
Min pappa säger att man ska följa rytmen i trafiken och skanna av omgivningen
Min pappa hatar svenssons och promenader och körsång
Min pappa heter Bosse Larsson, fast han vägrar stava med två s
Min pappa älskar folk
Min pappa är ensam
Min pappas enda nära vän är ölburken och bag in boxen som han blandar med läsk
Min pappa behöver varva ner
Min pappa behöver komma i form
Min pappa behöver komma i fas
Min pappa känner sig inte gammal
Min pappa är intresserad av nya unga sångerskor
Min pappa är gubbsjuk
Min pappa sätter lappar med kors på dom ställen på fönstret där fåglar har krockat
Min pappa läser inte min uppsats i Idéhistoria
Min pappa läser högt för mig ur Loranga, Mazarin och Dartanjang
Min pappa hatar vardag
Min pappa använder gammal grillolja som sololja
Min pappa dansar tryckare med min kompis Petra på mellanstadiet
Min pappa mejlar mig inspelningar på hur hans röst låter när han är superförkyld
Min pappa köper dator till mig
Min pappa dricker vin i smyg på min toalett
Min pappa har inga pengar
Min pappa försöker gå ner i vikt
Min pappa klagar på nyhetsuppläsarnas slipsar
Min pappa är svartsjuk på min pojkvän
Min pappa hetsäter skumtomtar
Min pappa äter glass direkt ur big-pack
Min pappa säger att jag ser proffsig ut när jag är fjorton år och röker på hans altan
Min pappa säger att jag ska raka benen när jag är 11 år
Min pappa säger att det är sensuellt med små bröst
Min pappa är homofob på gamla dar
Min pappa avskyr Rickard Wolff
Min pappa har hängtuttar och jag skäms på stranden
Min pappa har magsår
Min pappa vill bli kallad pappa, men nu går det ju inte för jag har sagt Bosse hela livet
Min pappa har skrumplever
Min pappa älskar mig
Min pappa är död

 

Cattis pappa och min pappa har likheter, men skulle inte tycka om varandra.

kommentera gärna mina filmer!!

I måndags hade vi en delredovisning efter 4 veckors gestaltning.  Olika personer i rummet hade olika förväntningar på vad som skulle ske den här dagen, och jag vet fortfarande inte riktigt vad tanken var att fokus skulle ligga någonstans. Men jag fick lite feedback på mina stopmotions (nedan) - att jag har en bra bit kvar att jobba. Tänker själv att jag vill prova att klippa ihop och lägga ljud på. Men även arbeta vidare med bilder och bildtexter. Dock är det svårt att hinna lägga mycket tid på det i nuläget. jag har också tankar om att jag behöver nå ut mer till min mottagare, eftersom jag har varit lite "för privat" i det här projeket och arbetat på något vis inifrån och ut så är det som att jag har en bit kvar innan jag når riktigt ut-tror jag.
Men det är mycket välkommet att skriva kommentarer om det är någon som har lust, som lit extra feedback på mitt pågående arbete.

Tack!
Anna


Mina stop motions

Vasaparken som kontor http://youtu.be/4MaDSkPHMMQ

Utanför spritbutikenhttp://youtu.be/W1Y7jQmHfbc

Resan genom mörkrethttp://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Det är som det ärhttp://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Helt jävla värdelöst http://youtu.be/ar-4_1hxiGo

fröfilm http://youtu.be/hWHdNpzwoaw

Pm med bara text

Uppsats PM, Anna Anås Gunnemark

Bakgrund:

Långt innan det här projektets början har jag varit intresserad av samtal som tar sin början i en gemensam upplevelse. Jag tycker om att ha ett slags tablå som fångar gruppens blickar eller tankar och därifrån skapa en gemensam större bild eller tankevärld genom gruppens mångfald av varierande perspektiv. Min tanke med det här examensarbetet är att utforska på vilka sätt det går att arbeta med samtal som tar sin utgångspunk i en gemensam upplevelse, och då ta hjälp av både mitt eget konstnärliga undersökande samt erfarna forskare, konstnärer och pedagogers erfarenheter, med särskild tyngdpunk på Ann S Pihlgrens bok Sokratiska samtal i undervisningen.

 

 Syfte:
Att utforska möjligheten med det sokratiska samtalet som en brygga mellan det offentliga, generella och det privata rummet.

 

 Didaktisk fråga:
Hur navigerar jag en grupp mellan det som är generellt och det som är personligt utan att hamna i den privata sfär som kräver psykologkompetens?

 

 
Material och metod:
Jag har velat undersöka var gränsen går mellan det som är mitt privata, och det som är generellt.
Med hjälp av min mobilkamera har jag dokumenterat hur jag slits mellan att vara mamma och dotter med stora behov hos mina anhöriga i både yngre och äldre generationer och vad det gör med mig. Jag har haft ett särskilt fokus på hur det är att hjälpa min förälder och hur min förälders alkoholberoende färgar mitt sätt att hjälpa till. Genom att arbeta med det här självutlämnande materialet har jag undersökt var mina gränser går för vad som är ok att visa, och vad som är för privat. Men jag har också fått ställa mig frågan om vad som är allmängiltigt och intressant för andra, och vad som är viktigt bara för mig som privatperson. Jag har skapat stopmotions av bilder på mig själv, och jag har fotograferat och skrivit bildtexter som ett slags kommentarer till mitt hjälpande. Och jag har utforskat rollen som moder Theresa genom att ikläda mig nunnedoket för en liten stund. Jag har även fått kontakt med två följeslagare som ska hjälpa mig att fortsätta mitt gestaltande projekt ett tag till, och förhoppningsvis få det att lyfta till en ytterligare dimension. De heter Dana Sederowsky och Catti Brandelius, och deras erfarenheter av alternativa identiteter kan vara till god hjälp, både i det visuella uttrycket och för mitt privata välstånd.

Teoretiska perspektiv:

Jag kommer att utgå ifrån Anne S Pihlgrens bok, Sokratiska samtal i undervisningen, och även till viss del Annika Hellmans avhandling Intermezzon i medieundervisningen när jag funderar på min frågeställning.

Jag kommer ev. även att ha användning av boken Ett delat samhälle: makt, intersektionalitet och social skiktning(Christofer Edling,red), samt Judith Butlers samlade texter Könet brinner.


Förslag på litterära referenser:

Ann S Pihlgren; Sokratiska samtal i undervisningen

Annika Hellman; Intermezzon i medieundervisningen   (om elevers användande av videodagböcker och skapandet av ett alternativt subjektivt rum)

hristofer Edling;( red)Ett delat samhälle : makt, intersektionalitet och social skiktning

Judith Butler. Könet brinner, Natur och kultur, 2005

 

Andra möjliga referenser:

Elisabeth Skoglund, Konstsamtal-samtalskonst.

Carlgren, Maria (red.) – Eriksson, Lena & Persson, Eva (2004). Samtalet om konst: en dokumentation från ett seminarium om samtalet som metod 25-26 november 2003. Nordiska akvarellmuseet. Uddevalla: Västra Götalandsregionen. Konst och kulturutveckling. (24 s.)

"Konst och pedagogik" Gävle konstcentrum och Kulturrådet.

Ambjörnsson, fanny Rosa: Den farliga färgen. Ordfront Förlag, 2011 (För att ett genusperspektiv alltid behövs, och för att det är svårt att hitta rättvisa strategier som samtalsledare.)

Biesta, Gert J.J. Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig Framtid Studentlitteratur, 2006 ( För att sokratiska samtal har med demokratisk fostran att göra.)

Eriksson, Yvonne & Göthlund Anette. Studentlitteratur,2012 Möten med bilder. Analys och tolkning av visuella uttryck. (Den som är samtalsledare behöver väl lite bildanalysinstrument, tänker jag.)

Fiske, John.Kommunikationsteorier: en introduktion,Wahlström&Widstrand, 1997

KristenssonUggla,Bengt.Gränspassager: bildningitolkningens tidevarv,

SantérusFörlag,2012(låter intressant med gränspassager)

Sammanfattning av min gestaltningsprocess+ vad jag har att visa nu!!

       tidigt tydlig riktning







Nytt headset. Nytt kontor. Nya möjligheter.

   Sjukdomen som får alla att sucka hjälplöst

 

 

    Vem  får sota för det här projektet?

 

 Några resor till dalen i berget.







  
    Självporträttet  som healing och gestaltning...

Moder Theresa tittar förbi och lånar mig sin slöja. Den är bekväm. Den gör att jag tar min lott med frid i sinnet.

Mina stop motions

Vasaparken som kontor http://youtu.be/4MaDSkPHMMQ

Utanför spritbutiken http://youtu.be/W1Y7jQmHfbc

Resan genom mörkret http://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Det är som det är http://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Helt jävla värdelöst http://youtu.be/ar-4_1hxiGo

fröfilm    http://youtu.be/hWHdNpzwoaw

Vecka 4

Handledning på måndagen. Det var bra, välbehövligt för att få feedback på vad jag gör. jag fick intrycket att det jag gör funkar, men att det är mycket process, och en bit kvar till det som kan visas som fristående verk...typ.

Elias visade mig hur man ska göra för att lägga sina videos på youtube och länka dit, så här är mina självporträtterande stop motions...

 

 

Vasaparken som kontor   http://youtu.be/4MaDSkPHMMQ

 Utanför spritbutiken          http://youtu.be/W1Y7jQmHfbc

 Resan genom mörkret        http://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Det är som det är              http://youtu.be/z1NMG8FC9A4

Helt jävla värdelöst            http://youtu.be/ar-4_1hxiGo

 fröfilm                                   http://youtu.be/hWHdNpzwoaw


Den här sista veckan har jag tvingats börja tänka på uppsatsen, och känner mig frustrerad över att någonstans bara haft 3 veckor på mig för att göra en gestaltning.   Men katti uppmanar mig att fortsätta. jag tänker att jag ska försöka det, men med dessa sjukdomstider kan det vara svårt. Vad tredje dag i genomsnitt är en vabbdag. Suck.  Men jag tror i alla fall att jag fått med mig det jag vill ha in i min uppsats av min undersökning de här veckorna. jag har fått en erfarenhet av att blotta mig. Både på gott och ont. Det har varit lärorikt, och de tankar det har genererat ska jag använda som en del i min uppsats.

Vecka 3 kurs 500

 

 

Fredag 21/11
Ett försök att sammanfatta var jag är OCH VAD JAG GJORT inför handledningen på måndag.Vad hur och varför?

Jag utforskar hjälpandets för och nackdelar. Genom att hjälpa min pappa, tiggare på gatan, mina barn och samtidigt be om hjälp av sjukvård och vänner. Detta gör jag för att mycket i mitt liv kretsar kring behov av hjälp. Det engagerar mig också på ett mänskligt politiskt plan. Jag vill gärna vara en hjälpsam person, samtidigt känns det som att den individualistiska kultur eller tidsanda vi lever i gör det svårt att hjälpa folk, för det kan bli ensamt ochtungt att göra det. 

                         Hjälpen är nära!

Jag beskriver hur det är att vara både mamma och dotter sliten åt två håll av starka behov. Mest har jag tänkt på det här fenomenet som något som gör mig trött arg och förvirrad, för att jag får så lite egen tid, men jag tror att självporträtterandet är ett sätt att försöka få syn på mig själv i den här dragkampen mellan andras behov. Det blir ett sätt att se mig själv. Varför jag ägnar mig åt detta är dels för att jag har ett behov av det, dels för att jag tror att det finns en stor almängiltighet i den problematiken.

                      Det uppätna självet

 

Jag utforskar gränslandet mellan personligt och privat genom att blogga om mitt projekt som tangerar det som är allt för privat.Jag publiserar vissa saker, andra inte. Märker att jag kan vara mer öppen och privat när jag känner mig stark och mår bra. Det känns inte bra att skriva privata saker när jag inte mår bra.
Syftet med detta är att jag vill ha funderat över de här aspekterna kring att dels lämna ut sig själv på nätet, dels huruvida det är användbart att utgå ifrån sig själv i konstprojekt, och fundera över hur mycket som ska synas av det privata jaget. Vad passar mig? Jag vill som lärare kunna lotsa mina elever i dessa frågor.





Jag nämner ett tabubelagt område, alkoholismen, som är förknippat med skam.Jag har nämnt några gånger att min pappa har ett alkoholberoende. Även detta kan ju ses som tillhöra frågan om privat/personligt. Å andra sidag är det ett ämne som berör de flesta människor på något sätt. Samtidigt finns det tabu kring det, saamt mycken rädsla och att människor tar avstånd pga rädsla och att de inte vet hur de ska förhålla sig.Mitt syfte är att lyfta lite på locket i frågan och motverka det kollektiva tabut, samt se vad som händer med mig när jag nämner det och när jag blir förknippad med alkoholism i andras ögon.

Jag ser mina stop motion - bildserier som den bildgestaltning jag gör just nu. Dessa kommer jag att ta med till handlednigen.Kanske kommer ajg att byta till en annan blogg som kan ta emot större videos..för dessa får inte plats här på blogger.

Nedan finns lite reflexioner som jag gjort under veckan.

 

  Torsdag 20/11
 En resa till, för att lotsa pappa i mötet med sjukvården. Jag ger mig ut i mörkret på onsdag kväll, som att åka rymdbuss. Länge åker jag. Fotar och filmar under vägen. Mycket mörka bilder, som tilltalar mig. Jag vandrar en mörk väg, förhoppningsvis mot ljuset. Jag ska hjälpa pappa över tröskeln, stötta honom att våga ta hjälp för sitt alkoholberoende.

Jag sover i min mammas hus. Hon råkar ha en kökshanduk. som påminner om moder teresas.

 

 Tack för ditt mod, pappa. Det här gick ju bra. Spriten tycks i mina ögon mindre farlig sedan vi nu talat om den. Doktorn var ju snäll. Och kunnig.  Du vågade ta hjälp. Härligt.

 

Onsdag 19/11

Jag följer med min son till förskolan hela förmiddagen, för att se hur han har det, med en liten baktanke att få näring till mitt projekt.
Han tyr sig mycket till mig och även andra gör det. Det är svårt att veta precis hur det är i vanliga fall där, eftersom jag vet att situationen alltid blir annorlunda när det kommer någon utifrån. Men något jag har sett och reflekterat över både på förskolan idag och på min dotters skola är att ju fler barn lärarna har, desto mer distans behöver de ha till barnen. Och desto mer får barnen klara sig själva. Delvis sker det per automatik , delvis sker det säkert med en tanke om att det ska vara rättvist. Hellre alla på lite distans, än att favorisera några. Samtidigt är vi människor och jag tror att alla pedagoger känner att det är lättare att tycka om vissa barn.Delvis handlar ju det om personkemi och gemensamma intressen, osv, men jag tror att det också är så att det är lättare att lyssna på och tycka om barn som tycker om sig själva, och som är de som har stöd hemifrån. Det blir lite tokigt.

Här är en länk till fakta om Moder teresa.

http://www.alltomhistoria.se/artiklar/moder-teresa/

Jag provade mig själv som moder theresa. Kanske ska jag skapa en likadan sjal som hon har med blå ränder. innan jag provat tänkte jag att det skulle bli en disonans av att ta på mig slöja. Men faktum är att jag blev alldeles lugn och till freds av att se mig själv i det  vita.En oerhört trevlig upplevelse. Jag undrar om vitheten som symbol för oskuldsfullhet är så stark att den påvekar en känlomässigt med en sån direkthet.
Jag tror att det också är nunnans roll som på sätt och vis kan vara tilltalande. Min bild av en nunnas liv, ska tilläggas. Min bild är såklart starkt förenklad och generell, men den innehåller detta:

En nunna har ett tydligt syfte. Att följa en tro, att göra gott. Livet innehåller en rytm av bön, sömn, mat och att hjälpa. Den enkelheten är det något skönt med. Och den står i kontrast till mitt eget liv som präglas av en slitning just nu. Av otillräcklighet pga att både mina barn och min pappa behöver mig, samtidigt som jag behöver mig, för mitt jobb är inte nunnans. Mitt jobb är att göra mitt sista år i en utbildning. Men avslutningsvis vill jag lovsjunga alteregots möjligheter. för hur vilsamt är det då inte att gå en i en roll, en lek för en stund? Och låta kreativiteten flöda utan bekymmer. Och sedan efteråt se kontrasten tiull det egna li´vet, och därmed få distans till sitt eget. 

gestaltningsvecka 2 kurs 500

Jag fick använda en mindmap för att försöka förstå vad jag har gjort den här veckan.
Då såg jag att det rörde sig om två olika praktiker.
Dels har jag försökt hjälpa min pappa.
Dels har jag försökt göra en gestaltning av hur det påverkar mig.

Det är ett sätt att se på det.

Ett annat är att jag har haft 5-6 olika aktiviteter för mig:

Jag har filmat och haft tankar på att göra något självbiografiskt av det. Jag har tagningar på havet  från när jag besökte pappa, och tagningar från olika spårvagnsresor. Ska prova att lägga på berättarröst på det.

Jag har fotograferat och det verkar som att det blir som stopmotion serier av fotona. Mestadels föreställer bilderna mig som talar i telefon i mitt nya headset som gjort det möjligt att vara en spindel i ett nät den här veckan.

Jag har ringt en massa till min pappas kompisar och utrönt vilka som är med på att hjälpa till. Då har jag både blivit glad i vissa fall över hur mycket de gillar honom, och stressad i vissa fall över hur vissa lägger allt ansvar på att fixa hans liv på mig.
Jag har lobbat på pappa att få med honom till vårdcentralen, bokat tre olika tider och äntligen fått ett ja att han går dit , och att jag kan följa med.

Jag har varit virrig, argsint, och väldigt stressad den här veckan. Samtidigt känt mig väldigt öppen.

Så vad är kärnan i det jag gör då?
Det är det jag försöker ringa in nu. Jag vill dels undersöka vad som händer med mig när jag hjälper och ber om hjälp, dels ta fasta på vissa aspekter som framkommer längs vägen.

Hjälp mig att hjälpa mig och att hjälpa den som har hjälpt mig och nu behöver hjälp

https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=8676935279399423601#editor/target=post;postID=479121275995647875;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=0;src=link

Gestaltningsvecka 1, kurs 500

Jag var och städade i ateljén igår. Bort med den gamla platsen, skapa en ny. Jag hittade hörnet. Det såg ledigt ut, så jag ställde alla grejer från förra projektet som jag kan ha användning för där och satte upp en färgglad skylt. Det kändes som att jag nästan glömt bort hur färg ser ut. Kom då att tänka på att jag ofta hamnar i maximala effekter när det gäller färg. Jag badar i kontraster mellan blått och orange, tex. Skulle vara bra att prova de mer dova skalorna. Det skulle dessutom passa just nu. 

 

 

Min pappa har flyttat, och allt är en enda röra. Det visar sig att han klarar mycket mindre i sitt liv än vad vi trott. Han har för första gången i sitt liv uttryckt att han inte klarar allt själv. Det är bra. det är en öppning, för att han ska kunna må bättre. Men som närmast anhörig blir ansvaret stort för mig, och jag märker att jag blir väldigt påverkad.  Jag har en tanke om att jag vill gestalta utifrån vad som händer med mig och min familj just nu. Men jag vill inte tynga ner mig mer än nödvändigt, utan det känns viktigt att gestaltningen får ske som en läkande handling, inte som ett sätt att beklaga sig.

 

 

 

 

 

Analogt PM...

 

 

 

So long. 

 

sammanfattande blogginlägg för LBD 360

Samtidigt som det har varit väldigt givande och kul med det senaste projektet,  kan jag känna att jag varit lite hemlig, som mina bubblor. Jag har haft behov av att arbeta kontinuerligt med händerna, kanske som för att väva mig in i mig själv. För en vecka sedan slutade jag amma på nätterna, flyttade in i ett eget rum och har sovit hela nätter för första gången på 2 år. jag tror att den återfunna sömnen har lyft min blick en smula, och från min nuvarande utgångspunkt, eller horisont, ser det ut som att jag varit en smula introvert. Som om jag laddat mina batterier i mina vita bubblor.

I bubbelprojektets  begynnelse fanns en bärare, som hungrigt även åt bubblor.

 Jag har försökt referera en del, men det ska jag göra mer i nästa projekt har jag bestämt. Det ger mer än vad jag trott, har jag förstått när jag ser på de klasskamrater som har vågat gå in och verkligen hämta material, och låta sig inspireras eller härma, att det tillför nytt blod till arbetet. Jag kan tänka att jag kanske ska ta mig an lite mer av det de andra och min handledare säger till mig. Jag mins att Katti till exempel sa att det vore fint att se en fotoserie på hatten. Jag tror att det var precis innan vi blev sjuka, men i alla fall; nu kan jag se att hon kanske tänkte att jag behövde backa och titta lite på vad jag höll på med. Att fota skulle ju kanske varit ett sätt att göra det.

 

Jag kan tycka att jag varit både öppen och inte öppen. Jag har inte backat tillräckligt och kikat på vad jag gör och funderat på hur jag skulle kunnat göra annorlunda, samt använt referenser till att koppla bakåt vilka andras verka mitt är besläktat med. Samtidigt har jag varit öppen för ett slags inre flöde av idéer, som har fått styra efter hand. jag har inte haft en klar bild av min redovisning från början, men följt mina egna impulser. Jag har haft dagliga samtal med mina klasskamrater i ateljén och fått feedback på det jag gjort under processen, även om det inte har varit så väldigt kritiska samtal, utan mer utbytande av tankar.

Jag är nöjd över att mitt verk på utställningen verkade kommunicera saker till betraktaren. Även om det inte var solklart vad, så tolkades mina former närliggande ursprungsidén. Men nästa gång skall jag skala av mer och bli mer tydlig med min idé. Jag hade inte tillräcklig motivation egentligen att ta med hatten. Men jag tror oxå att jag var lite förvirrad kring hur mycket man skulle tänka att här gestaltas verk på en utställning och hur mycket här gestaltas en process på en redovisning.

Nästa gång ska jag försöka förtydliga mina frågor. Så att ajg kan ställa dem till mina lärare i tid. Jag märker att jag kan gå och gissa hur saker är rätt länge. Det funkar ofta det med. Men, rätt som det är har jag fått något om bakfoten, för att jag inte velat besvära med frågor.
                            

Det som har varit annorlunda gentemot tidigare projekt, är att jar har försökt att använda den kreativa energi som kommer i mitten av processen för mig till att fördjupa. Jag kommer ofta i ett läge då det flyter på vid någon tidpunkt. Då saker går fort, jag får idéer hela tiden och vill göra massa saker samtidigt. Den här gången tänkte jag medvetet på att styra mig i lite snävare spår, så att ajg inte skulle byta material hela tiden och bara vispa på ytan med varje sak.  Det var lite tråkigt ibland, men jag behöver det för att känna att jag får fram något i mitt skapande som säger något, och som säger något i morgon också.


När det gäller redovisningen hade jag nog behövt en mall /förslag på hur vi presenterar det egna arbetet. Jag tycker att det är svårt att dels skilja verk ifrån process, samt veta vad ska sägas först och sist. Då blir det spontant. Och jag kände att för mig blev det att jag nästan bara svarade på frågor.

Däremot opponeringen var enklare för att vi hade en mall. Jag är glad att det var Louise jag skulle opponera på, både för att hon var så tydlig och bra att träna opponering på , samt för att jag blev väldigt inspirerad av hennes arbete. Det gick ok att opponera för mig. Jag hade önskat att jag frågat tydligare vad själva verket bestod av, för nu analyserade jag inte tre gifar utan en, vilket blev lite fel.  Men det fina är attLouise är tydlig, uttrycker tydliga idéer, och är modig i sin balansgång mellan privat och personligt, därför har jag lärt mig mycket av henne. Mycket av det som hon är bra på, behöver jag träna på. Så det ska jag göra i nästa projekt. Bland annat.
Tack för mig.
Anna

PM för Examensarbetet.

Mitt tidigare arbete

 

 Dessa bilder visar delar av vad jag gjort i min förra kurs. Jag har arbetat mycket med vad som tänks men inte sägs, med tomma pratbubblor som rymmer något inuti.

 

 

"Värmen"

 

 

 

Nedan ser vi två bilder som inte var med i min redovisning, men som varit med under min process.

 

 

"Frön"

 

Fröna lade sig i olika mönster samtidigt som det skapade väldigt mycket tankar hos mig, så höljudda så att jag vill kalla tankarna för prat. 

 

 

"En faster"

Detta är faster Mina, en av två fastrar som jag har fått kontakt med under mitt förra projekt och som stöttat och hjälpt mig. Hon ville inte vara med på utställningen, men har lovat att hjälpa mig även framöver.  

Min Idé.

Min Idé är att jag ska utforska vad som händer om jag litar fullt ut på mina fastrar. Om jag  ber dem om hjälp med mitt porojekt och om de faktiskt hjälper mig. Jag kanske faktiskt ska våga be om hjälp.Både Mina och Rosa har sagt att de har tid, och att det är bara att fråga. Så nu tänker jag ta dem på orden. Jag ska bjuda hem dem på tisdag och diskutera projektet.Jag ska visa bilder på mitt tidigare arbete och se vad för tankar som kommer ur det. Och jag ska berätta om att jag är sugen på animerad film.


Delredovisningen.


Min didaktiska fråga som var och en kan ha nytta av att ställa sig är:  I vilka situationer känner jag  mig kreativ?/ Vilka förutsättningar behöver jag för att arbeta kreativt?



Mina tre referenser  som jag tackar idag är:

Norico Yamaguchi, för kroppar och material som möts.

Peter Englund, för "tystnadens historia".

Nina Bondesson, för berättande bilder och broderier.

 

6 Sista gestaltningsveckan

Jag har inte direkt gjort något nytt den här sista veckan. På förra handledningen samtalade vi kring det jag hade gjort hittills och vad det har för betydelse och vad det kan leda vidare till.

Jag kände då att det var mina pratbubblor som dominerade mitt arbete och att det är dem som arbetet kretsat kring mest, de får därför ta störst plats i hängningen. Jag förklarade att det handlade om tystnad, om att vara blyg, och även att få upprättelse för saker som inte hörs så mycket. Därför känns det gott att det otydliga, det lågmälda har fått en ganska stor rumslig plats i dagens hängning.
Min tankehatt, eller tankeanalysator...katalysator fick vara med också när vi hängde idag, jag har varit lite sur på den , men det är ändå något jag tycker om med att det är så mycket rörelse i den, ett virrvarr av synapser eller liknande till skillnad från de mer stillsamma vita vännerna i samlingen.

Jag kände att jag ville ha en plats med hörn... att hänga i ... så att min stora bubbla fick vitt omkring sig, och det fick jag, och därmed skuggeffekter genom spotarna.

 Mitt hus fick till slut vara med...  Det är väldigt mycket symbolen för mej, mitt . Kanske fastrarna får vara med i morgon också, som en del av min historia, mina rötter... Mina och rosa har ju gjort att jag rott i land det här arbetet, genom att de stöttat och framför allt trott på mig.

  Bubbla med faktiska tankar som vågade sig fram i slutet av processen...

 Mina små tankar ..är små och söta men också rädda. De säger på ett ställe finns jag?
Men de fick nu hänga nära den lilla värmekorgen som visas lite längre ned bland bilderna och som värmer rädda tankar.

 En av ljuseffekterna gör att skuggan kommer i barnhöjd. Den vita bubblan är anpassad för att en vuxen ska stå brevid/under den.

 Stora bubblan...

 Alla tillsammans... Jag får känslan av att det är ett lågmält surrande när de ses tillsammans. På något plan väldigt intensivt också.

Den pratbubblan som har en sten på sig har även sin historia tecknad på väggen över sig. Ett avtryck som är mycket tunt och mycket tyst, men som ger heder och ära till en sämre lottad bubbla.

 Jag hängde den här längst ut i rummet för att riktigt fresta iakttagaren att pilla på tankarna som är i värmekorgen

 Hatten är vid det här laget tilltufsad. Den har varit med om mycket och kommer sannolikt att synas mer i nästa projekt också. Just nu talar den till bubblan ovanför .

 Mållös ägnar jag mig åt formernas värd idag.

 

 

Jag tror jag ska överraska med några titlar i morgon bitti...

gestaltningsvecka 5

Jag får anstränga mig för att komma in i processen igen efter sjukveckan som blev så hackig.
Jag tycker att hatten är larvig, ändå gjorde jag ett brätte igår och ett sladdhalsband. Men det som intresserar mig nu är faktiskt temat med pratbubblorna. Jag har en samling såna som jag tror att jag ska bilda lite rum med. Nu på morgonen har jag gjort ett litet tillägg i text/bild som får stå för en del av mina tankar med de vita tysta formerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, så var det sagt.

 

 

Jag talade med faster mina i telefon nu på morgonen och hon tyckte absolut att jag har min fullaste rätt till att känna mig nöjd med att bara fullkomligt bada i vita pratbubblor och följa den lilla tråd jag har att följa. Hon sa att jag kan glömma det där med prestation och fokusera på det jag finner intressant. Tack Mina.

 

 

 

 

Mina 

 

 

Alla dessa malande tankar. För varje maska, varje varv hinner jag tänka flera stycken. Jag vill ge en bild av det som aldrig kommer ut i tal, men kanske märks på annat sätt. Men jag gör inga bilder av böjda ryggar och rynkade pannor. jag gör otal.

 

Här är en länk till linda spåmans utställning på frölunda kulturhus.Hon verkar vara lekfull på ett vis jag gillar. Att säga att man gör en sak av en magisk anledning, som Linda säger ang tarot korten hon gjorde en sommar, är ju ett sätt att lägga bort lite ansvar, och det kan ju vara användbart för att få igång ett kreativt flöde, tänker jag. Därför skapade jag mina fastrar.
 http://lindaspaman.com/#Akta-Spaman-pa-Frolunda-Kulturhus