Dags för att gå upp med uppsatsen igen...
Jag ser fram emot ett givande samtal.

1:a juli var är jag i processen

Det var lite tungt att jag blev underkänd med min uppsats.
Hörde ni? "Jag blev underkänd." Så skrev jag av bara farten. Så automatiskt går det när saker tas personligt. Vissa saker påverkar en känslomässigt utan att en förstår varför.
Nej. Min uppsats, som skulle vara klar i slutet av maj blev underkänd med motiveringen att det behövdes så pass stora kompletteringar att detta inte kunde göras på en vecka.
Och jag fick även en komplettering på min gestaltning. Jag fick i uppgift att göra min bild mer kommunikativ och komplex.

Jag och Emma, som båda fick kompletteringar arbetade sida vid sida i ateljén. Vi fick ett litet extraprojekt. det sista på den här utbildningen på HDK.

Båda vi skulle arbeta med att göra mer komplext, att fördjupa. Det kändes bra. Det var för mig som att jag slappnade av i att jag förstod vad Anna Carlsson menade, jag tror att jag förstod vad hon var ute efter. I varje fall var jag ute efter att släppa lös på en stor vägg i ateljén och inte hålla tillbaka. I efterhand var jag nog lite rädd att klämma i på utställningen i och med att vi kompromissade om utrymmet. Inte störa...

Jag projicerade med overheaden ett ansikte som jag skurit ut tidigare(tv), och ett som jag fann, som min dotter gjort(th), vilket hon valt att ge en glad mun. I mellanrummet dem emellan dem började jag gör mönster som ett slags talspråk eller kommunikation... Och i en påklistrad pratbubbla över dem sitter mitt "orosmönster" som  jag också hade gjort tidigare.

Så här såg mitt verk ut när jag redovisade det för Anna Carlsson. Jag valde att ta bort den första armen som jag gjorde dagen innan. Istället gav jag den vänstra figuren svarta händer som håller i var sin sak. Glasögonen, som hon bjuder över till sin elev, eller samtalspartner och gör hen till subjekt, som själv kan titta och bedöma. Och med den andra handen håller hon ett rött starkt band som håller stolarna på plats. För mig ett uttryck för kontroll, ledarskap och styrning.
Språket mellan dem, den snurrande solen som är som en liten dialogiska motor håller igång deras samtal och båda är, ser vi genom trådarna till deras munnar , delaktiga i samtalet. Deras blickar är intresserade. Dock har Eleven ett dubbelt fokus. Ett öga far iväg uppåt mor orosmolnet. Så är det. läraren har en oro i tanken. Det känner eleven av. Det är inte så mycket att göra åt. De gör sitt bästa. På stolarna står det "Varsågod" och "Välkommen". Jag tänkte på dessa ord och på hur många olika sätt de kan sägas när jag skrev det. Det kan vara en öppning på en dialog men också något tvingande, något som inte går att säga nej till - och alla nivåer där emellan.

Anna och Emma provsitter.

Här kan en sitta, sammanlänkade av det röda bandet. I samspråk.

De här bilder fick inte vara med på väggen, men de har en plats här i bloggen.

Från knopp till blomma går vi, jag och mina elever.

Förutom uppsatskrivandet och gestaltandet, så har det också varit en paralellprocess för mig som har inneburit att söka jobb. Jag har sökt 15 jobb under uppsatsperioden. Delvis har arbetssökandet tjuvat tid från och försenat uppsatsen, men det har också varit bra för jag har nu fått ett vikariat med 100% bild. På nästan varje anställningsintervju har jag fått anledning att tala om bedömning. Och i mina brev har jag formulerat vad jag tycker är viktigt i bildämnet. Mitt arbetssökande har skett i dialog med den gestaltande processen och uppsatsprocessen. Egentligen skulle jag kunna väva in mer av arbetssökandet i min gestaltning, på ett mer konkret vis. Ändå finns den där. Mitt läraridentitets - sökande har med arbetssökandet att göra.

Utställningen

         Så här hängde slutligen mina tre verk på utställningen .
                  Ett stort ansikte, som skapats ur det lilla, som hängde mitt emot. Och så glasögonen uppnålade på det jag kallar "anslagstavlan", väggen med de tusen häftklamrarna.
Min titel på alla tre värken blev "att se och att växa".  Ursprungstanken var att ansiktena skulle heta "att växa" och glasögonbilden skulle heta "att se" men på vårat lilla blad stod det: att se och att växa . Jag anade att det skulle bli något slags otydlighet där. Men snarare verkade alla tolka det som att mina tre grejor hette att se och att växa, då lät jag det vara så.
Här är: att se och att växa.
Vi gjorde en ansats att försöka ta vara på takhöjden, vilket inte är helt enkelt, eftersom den stege som fanns till hands bara gjorde att jag kom halvvägs upp. Det blev glest, mycket tomrum och några saker, som delar i en process. Kanske signifikant för vår utbildning? Ett stort utrymme att själv skapa vad som ska bli en bildlärare...

 

 

 

 



Det stora ansiktet och glasögonen sedda uppifrån trappan från övervåningen

 



Glasögonbilden, uppnålad med hattnålar.

Mina ansikten. Jag har arbetat mycket med att se, att föstå, att greppa bildämnet och vad jag behöver kunna. för mig ger mig det här ansiktets blick en riktning  och styrka i det arbetet.  När vi träffade katti 12/5 hjälpte hon mig att sålla bland mina bilder utifrån vad jag berättade, att jag var intresserad av att förmedla. Det blev de gröna glasögonen, super glasögon med förmågor som behövs,  och det blev det lilla ansiktet, som sedan blev förlaga till det stora. Vi talade då om att prickarna  som bygger upp ansiktet skulle kunna vara spilld färg på en vägg,  att det är något spännande med att det är halvabstrakt. Jag fick idén att förstora upp ansiktet på en handledning av Agnes som började tala om dekorplast. Det känndes roligt att skapa något i själva utställningslokalen. Och det blev en rolig situation av att när jag klippt ut alla delar genom att titta på det lilla ansiktet och klippa i dekorplasten på känn, och börjat försöka sätta upp delarna på väggen med rätt inbördes förhållande, så fick jag i slutet hjälp av Emma och Erika som stod och dirigerade mig som stod på stege. Ett bildgrupparbete! Det var en så härlig känsla att samtarbeta kring detaljer i en bild. Men den starkaste innebörden för mig i den stora bilden har med växande att göra. Att få växa utan stopp, utan att skolsituationer trycker ned, men släpper fram för blommning. Låta växa. Min tanke med placeringen i rummet är att det lilla ansiktets spegelbild är stor. En person kan vara både stor och liten i olika situationer, beroende på vad rummet och dess deltagare skapar.


Det stora ansiktet i närbild



Det lilla ansiktet på sin position mitt emot det stora.



Det stora ansiktet sett nerifrån golvet.



Glasögonbilden på anslagstavlaväggen

Som en presentation av min glasögonbild börjar jag med att citera min uppsats:

"Den sjunde strategin är Att bruka sina glasögon. Med det menar jag att glasögonen är redskap på i det här fallet två definierade vis. Dels kan de bistå på ett kompensatoriskt vis, d v s täcka upp för lärarens brister, så att hen i lugna och ro kan lita på att kompetensen i bedömningsögonblicket håller så att hen kan vara här och nu. Men de kan också skapa ett subjektets makt, genom att vi ger dem en subjektsstatus. Den som bär glasögonen har makt i rummet. På det viset kan vi förtydliga en performativ situation där vi låter både eleven och läraren bära subjektets glasögon och därmed skapar en dialog och en gemensam bedömningsakt." Gunnemark, 2015.) Det är tilltalande att skapa saker som gör som man vill att de ska göra, som fyller ens behov. Ett par glasögon som ger stor som liten , ung som gammal syubjektstatus är en väldigt användbar grej. Dessa sugjektskapande glasögon gör det omöjligt att tala över huvudet på den som har dem på sig. Genom att visualisera subjektets möjligheter genom ett attribut kan vi enklare för verkliga dessa möjligheter, tänker jag. Därför placerade jag mina supersubjektglasögon på utställningens anslagstavla, med hjälp av stora hattnålar, som skapar ett intryck av att bilden är en uppnålad påminnelse. Som ett: Glöm inte glasögonen - meddelande, om en så vill.

 

Skisser inför en utställning

Skulle vilja lägga in mina skisser här nu, men hinner inte ladda in dem just nu.

I alla fall funderar jag på en snurra, som ett lotterihjul, som är lite som en blandning av en ikon/helgon bild som ska tillbes och tittas på, samlas kraft ur och något att använda i betygsättning som en slumpmaskin.
jag vet inte mod et är för svårt att bygga och hur enkelt jag kan göra det , men jag tänker mig att jag kan gå tillväga så att jag använder mig av utklipp ur mina bilder, så att det blir lite som ett kollage av ansikten och armar, sommargäster och glasögon.
I mitten av hjulet står det "Förlåt" som för att det inte går att göra en rättvis bedömning av någon.

Jag tänker mig att den här snurran sitter på en vägg och en liten anna, ( fotografi) sitter på en annan. De relaterar till varandra.


Om det inte går att göra snurran, skulle jag vilja göra ett kollage som är som en helgonbild av domarkappan-helgonet. För lilla Anna att blicka upp på.
Myndighetsutövningen, orättvisan, rättvisan, bördan, otillräckligheten, den hårda masken ryms i den tanken. Ett helgon som står för det där jag inte har lätt för att ikläda mig.

Mina tankar och referenser hamnar inom religiösa ritualer. Vilka ritualer finns utanför religionen?

rädsla och ikoner

Jag fann  för ett tag sedan att delar av varför jag inte kan tänka bedömning över huvud taget är för att jag är konflikträdd. Jag fick reda på det genom att jag läste en text i hur man för samtal i känslosamma lägen, reder ut konflikter på tex arbetsplatser. Jag fick inspiration och styrka att våga fråga saker som jag tidigare inte vågar, små saker på dagis, bara små förskjutningar i mitt beteende gjorde att jag kom längre i mina samtal och såg att jag blev mindre rädd. Jag som inte ens hade satt ord på förut att det är just rädslajag bär i vissa situationer där saker riskerar att bli känsligt, där det är risk att någon känner sig kritiserad. En sådan situation , när jag riskerar att någon känner sig sårad och kritiserad är bedömningssituationen. Det är en intressant ingång till min uppsats.

Men min gestaltning står lite stilla.
Det var kul att besöka hus 10 och se vilka möjligheter rummen där ger.
Jag fick idén att jag skulle vilja använda takhöjden och rymden i rummet till min hjälp för att skapa ett avstånd, men dock en relation mellan två bilder.
En liten bild av mig och en större. Den ena , lilla som ett litet rädd-jag. Och den stora som ett slags upphöjt ideal.
Jag har sedan dess funderat på det där upphöjda, vad det är. Det kan vara kravet på att vara allt som behövs varas i skolan, som får en att tro att man måste vara en supermänniska för att klara alla delar. Men det kan också vara domaren, den som har makt att bedöma och som jag har så svårt att iträdda mig. Det skulle kunna gestalta min långa väg mot domarkappan, den tunga. Att alltid har varit elev och kunna stå under, med mindre makt, men också mindre ansvar är mer bekvämt för mig. Jag blir rädd för att bli anmäld, pratad om som okunnig och för snäll. Tafatt. Rädd för att jag ska bli beskylld föra tt inte följa läroplanen och inte uppnå målen, föra elevflocken åt fel håll, och degenerera ungdomen.
Jag har sökt 5 jobb ungefär. Även det blir en del i min process. Hej här är jag. Så här ser jag på bildämnet. Jag närmar mig en kompromiss. Min uppsats ska hjälpa mig till den kompromissen. En pakt mellan mig och domaren, ett mellanting.

Ikonen som företeelse, ska jag skapa mig en domarikon?
Kan det hjälpa att tillbe domaren, så som man tillber t. ex ett helgon. Kanske föra en liten dialog. Kanske kan domarhelgonet ta mig under sina vingar och beskydda mig från ondo?

anonyma ikoner...

Mitt Pm under bearbetning.

Pm Anna Anås Gunnemark

Vad bedömer jag i bildämnet och hur kommunicerar jag det på ett konstruktivt sätt?

För att beskriva och ringa in mitt intresseområde behöver jag berätta lite om vad jag stöter på i rollen som bildlärare. Ända sedan början av mina praktikperioder har jag funderat på hur jag ska ge konstruktiv feedback till elever som arbetar i bildsalen. Mitt behov av att säga något bra som lyfter och utvecklar, har varit starkt därför att jag kan märka att det finns en så stor osäkerhet hos eleverna.  Antingen att det tycker att det är obehagligt när jag kommer och tittar, och jag kan märka en anspänning som om de väntar på att jag ska säga något.  Eller bara att de söker bekräftelse på att de är godkända. ”Är det här bra? ” eller: ”Det här är så fult” är vanliga kommentarer från elever, som båda syftar till att kolla av om det de gör är ok.  Samtidigt är bildämnets karaktär, i varje fall där jag varit på praktik på högstadiet, lite luddig i sina syften. Och när syftet är lite oklart hittar eleverna på egna syften. Att måla snyggt. Att göra en bra grej. Att avbilda något väldigt likt. Det finns ju många möjligheter. Jag upplever att detta gör eleverna än mer osäkra på vad de ska göra för att bli godkända, vilket stör deras arbetsro. Mot den bakgrunden har jag tänkt att det skulle vara bra att förtydliga vad jag vill att eleverna ska utveckla. Och i och med det hur jag bedömer det de utvecklar. För hur ska jag bedöma mina elever, och sätta betyg på dem om jag inte vet vad det är jag vill att de ska utveckla, åstadkomma?

 

Syfte

Ett arbete som genom att klargöra lärandemål, kvalitéer, verktyg för progression och verktyg för bedömning i bildämnet syftar till att kommunicera konstruktiv bedömning till elever. Jag vill formulera hur bedömning går till, och applicera det på kursplanen i bild. Jag vill undersöka vilka möjligheter jag har att göra rättvisa bedömningar som uppmuntrar till fortsatt lärande.

 

Frågor:
Hur kan språket användas inom ramen för formativ bedömning i bildämnet?

Hur kommunicerar jag på ett konstruktivt sätt var en elev befinner sig och hur hen kan gå vidare?

Hur kan teorier om formativ bedömning hjälpa mig att förtydliga min praktik och mina syften i min undervisning?

Metod
Jag har börjat mitt gestaltande arbete med att fundera på min lärarroll  och vad jag ser och inte ser genom att trycka bilder på mig själv i glasögon, och laborera med olika bilder på ögon. Jag har som en del i projektet även att bedöma mig själv med hjälp av HDK´s matris som en referens till mina tankar om bedömning. En del av metoddelen har jag redan gjort. Jag gjorde en kort uppgift för årskurs 8 på praktiken, som jag gav tydliga instruktioner för och fick in många bilder. Jag tänker att eftersom det är en uppgift jag har dokumenterat att jag skulle kunna använda mig av den, även som referens, kanske inte som en studie jag bygger uppsatsen på. Jag vill studera litteratur i det här ämnet, så det gör väl min metod även till en litteraturstudie.

 

Teoretiska perspektiv
Det finns mycket skrivet på bedömningsområdet.

En tung teoretiker, amerikanen john Hattie, har gjort en stor studie inom formativ bedömning som tagit 15 år. Han har ett verk som heter Synligt lärande, som jag tänkte använda som en stor del i studien. Nedan har jag en rad med andra namn på författare till litteratur inom bedömningsgenren.

 

John Hattie : Synligt lärande
 

Lars Lindström m. fl: Pedagogisk bedömning

Christian Lunddal& Maria Folke - Fichtelius(red): Bedömning i och av skolan

Skolverket: Lgr 11, kursplaner, kap 3:1bild

Dylan William: Bedömning för lärande

 

Dags för överlämning. Var är jag i min process?

Vad är det jag gör?

Var är det jag är?

Jag började processen med att vara otroligt trött på allt negativt rörande skolsystemet och lärarutbildningen och all oro över hur det ska bli att befinna sig mitt i den eldstorm som är det svenska skolsystemet. 

Därur kom en längtan efter att vända känslan. En längtan efter att se det positiva. De möjligheterna. Ladda upp gaistern inför arbetsansökningarna. Ordet tacksamhet tronade på den första handledningen. Med en blandning av ärlig intention och och sarkastisk bitterhet. Tack för att det överhuvud taget finns skolor. Tack för att det finns en möjlighet för mig här att arbeta som pedagog. Tack för att jag ser kallet som viktigare än lönen. Tacksamheten kanske kan hjälpa mig, men den har en obevekligt ironisk sida.

Sedan började jag göra det jag hade lust med. Färg form och tydlighet.

Jag har arbetat med schabloner, med att trycka. Jag har velat ha avgränsade, tydliga sätt att arbeta. Jag har tillåtit mig att använda förlagor. Tillåtit mig att kopiera mig själv och tänkt att det är ok att inte skapa saker från grunden, utan att använda det som finns. Använda saker som utgångspunkter och att se vad de kan adderas med. Till en början gjorde jag ett slags skolfröknar. Stränga med glasögon. Något jag inte är, tror jag. Eller så är jag det. jag har ett par läsglasögon som jag visade första dagen. Jag har dem för att jag provar att se vad som händer med mig när jag har dem. Ett attribut som ändrar utseendet. Men jag har också en längtan efter att se saker jag inte ser. Och tänker att jag kanske kan få hjälp av dem.

Det började med att jag skriv ut foton på mig själv.Skar i dem, och tryckte  - som nedan.

Catti Brandelius Proffesora
En lärare som är superbra och kan allt.
Hon ger mig styrka, men jag är inte hon. Är inte intresserad av att vara så kaksig just nu. Jag vill se. Se djupare. Komma framåt. Inte bara boosta  mig själv och min exellenta läraridentitet.

Jag var redan från början inne på lärarrollen som tema. Jag hade ett behov av att formulera mig inför slutet på min utbildning, min examen och mitt kliv in i arbetslivet. Även ett behov av att spetsa till detta ödesmättade moment. Och ett behov av att driva med de läraridentiteter som finns i mina föreställningar, och sålla fram en som ska axlas av undertecknad.  

Samtidigt har intresset för bedömning, och vetskapen av att jag vill skriva om och undersöka hur vi kan samtala med barn om deras arbete på ett konstruktivt sätt funnits som en närvarande tematik hela tiden. Hur förs ett konstruktivt samtal? Hur vet jag vart jag vill att eleverna ska komma? Vad är min agenda i förhållande till läroplanen?

Jag tänker på min behov som lärare. Som att jag rustar mig. Som en superhjälte som spänner musklerna. Som en krigare som smider sitt svärd. Som en intellektuell varelse som förbereder sig på att kultivera folket. Naturligtvis känner jag mig otillräcklig. Naturligtvis är jag orolig. Jag har ett behov av att bestämma mig. Bestämma mig för att axla lärarrollen. Kanske på liknande sätt som en kamrat beskrev, då hon blev förälder vid 23 års ålder och sedan upplevde att hon trots faktum behövde bestämma sig för att vara förälder.  Det är skillnad på att åka med tåget och att styra det.

Skolan kräver klarsyn, prioriteringar, medvetenhet, koll på regler, koll på elevers olika behov, att kunna se och bedöma förmågor, att kunna ge förutsättningar för utveckling.

Jag har fokuserat på ögat som symbol för allt som ska ses, ses igenom. Olika perspektiv som ska korsas, läggas i lager och genomkorsas av min blick. Glasögonen har blivit en symbol för ett medierade verktyg, ett verktyg som kan överbrygga mina brister och ge mig den laserblick jag saknar.

 Hjälp mig att se, snälla. Jag behöver bli mer skarpögd på kort tid. Tiden är ute. Glasögonen ska på- det är suddigt här. Kom och visa mig. Vad är det jag vet och inte vet. Hur ska jag se skillnad på vad som är viktigt och oviktigt. Gråskalan stressar mig.

Se eller synas?

Bli sedd

Syna någon

Se igenom

se saker på olika sätt, ur olika perspektiv

Bli utsedd till

Se hela bilden

Bli närsynt

Blint famlande

blind, förblindad

Syna

jag ser dej

jag bedömer det jag ser

Jag har sett dig och bekräftar det jag ser.

Var i allt detta är jag?