A.Gunnemark: Dags för överlämning. Var är jag i min process?

Vad är det jag gör?

Var är det jag är?

Jag började processen med att vara otroligt trött på allt negativt rörande skolsystemet och lärarutbildningen och all oro över hur det ska bli att befinna sig mitt i den eldstorm som är det svenska skolsystemet.

Därur kom en längtan efter att vända känslan. En längtan efter att se det positiva. De möjligheterna. Ladda upp gaistern inför arbetsansökningarna. Ordet tacksamhet tronade på den första handledningen. Med en blandning av ärlig intention och och sarkastisk bitterhet. Tack för att det överhuvud taget finns skolor. Tack för att det finns en möjlighet för mig här att arbeta som pedagog. Tack för att jag ser kallet som viktigare än lönen. Tacksamheten kanske kan hjälpa mig, men den har en obevekligt ironisk sida.

Sedan började jag göra det jag hade lust med. Färg form och tydlighet.

Jag har arbetat med schabloner, med att trycka. Jag har velat ha avgränsade, tydliga sätt att arbeta. Jag har tillåtit mig att använda förlagor. Tillåtit mig att kopiera mig själv och tänkt att det är ok att inte skapa saker från grunden, utan att använda det som finns. Använda saker som utgångspunkter och att se vad de kan adderas med. Till en början gjorde jag ett slags skolfröknar. Stränga med glasögon. Något jag inte är, tror jag. Eller så är jag det. jag har ett par läsglasögon som jag visade första dagen. Jag har dem för att jag provar att se vad som händer med mig när jag har dem. Ett attribut som ändrar utseendet. Men jag har också en längtan efter att se saker jag inte ser. Och tänker att jag kanske kan få hjälp av dem.

Det började med att jag skriv ut foton på mig själv.Skar i dem, och tryckte - som nedan.

Catti Brandelius Proffesora
En lärare som är superbra och kan allt.
Hon ger mig styrka, men jag är inte hon. Är inte intresserad av att vara så kaksig just nu. Jag vill se. Se djupare. Komma framåt. Inte bara boosta mig själv och min exellenta läraridentitet.

Jag var redan från början inne på lärarrollen som tema. Jag hade ett behov av att formulera mig inför slutet på min utbildning, min examen och mitt kliv in i arbetslivet. Även ett behov av att spetsa till detta ödesmättade moment. Och ett behov av att driva med de läraridentiteter som finns i mina föreställningar, och sålla fram en som ska axlas av undertecknad.

Samtidigt har intresset för bedömning, och vetskapen av att jag vill skriva om och undersöka hur vi kan samtala med barn om deras arbete på ett konstruktivt sätt funnits som en närvarande tematik hela tiden. Hur förs ett konstruktivt samtal? Hur vet jag vart jag vill att eleverna ska komma? Vad är min agenda i förhållande till läroplanen?

Jag tänker på min behov som lärare. Som att jag rustar mig. Som en superhjälte som spänner musklerna. Som en krigare som smider sitt svärd. Som en intellektuell varelse som förbereder sig på att kultivera folket. Naturligtvis känner jag mig otillräcklig. Naturligtvis är jag orolig. Jag har ett behov av att bestämma mig. Bestämma mig för att axla lärarrollen. Kanske på liknande sätt som en kamrat beskrev, då hon blev förälder vid 23 års ålder och sedan upplevde att hon trots faktum behövde bestämma sig för att vara förälder. Det är skillnad på att åka med tåget och att styra det.

Skolan kräver klarsyn, prioriteringar, medvetenhet, koll på regler, koll på elevers olika behov, att kunna se och bedöma förmågor, att kunna ge förutsättningar för utveckling.

Jag har fokuserat på ögat som symbol för allt som ska ses, ses igenom. Olika perspektiv som ska korsas, läggas i lager och genomkorsas av min blick. Glasögonen har blivit en symbol för ett medierade verktyg, ett verktyg som kan överbrygga mina brister och ge mig den laserblick jag saknar.

Hjälp mig att se, snälla. Jag behöver bli mer skarpögd på kort tid. Tiden är ute. Glasögonen ska på- det är suddigt här. Kom och visa mig. Vad är det jag vet och inte vet. Hur ska jag se skillnad på vad som är viktigt och oviktigt. Gråskalan stressar mig.