Utställningen

         Så här hängde slutligen mina tre verk på utställningen .
                  Ett stort ansikte, som skapats ur det lilla, som hängde mitt emot. Och så glasögonen uppnålade på det jag kallar "anslagstavlan", väggen med de tusen häftklamrarna.
Min titel på alla tre värken blev "att se och att växa".  Ursprungstanken var att ansiktena skulle heta "att växa" och glasögonbilden skulle heta "att se" men på vårat lilla blad stod det: att se och att växa . Jag anade att det skulle bli något slags otydlighet där. Men snarare verkade alla tolka det som att mina tre grejor hette att se och att växa, då lät jag det vara så.
Här är: att se och att växa.
Vi gjorde en ansats att försöka ta vara på takhöjden, vilket inte är helt enkelt, eftersom den stege som fanns till hands bara gjorde att jag kom halvvägs upp. Det blev glest, mycket tomrum och några saker, som delar i en process. Kanske signifikant för vår utbildning? Ett stort utrymme att själv skapa vad som ska bli en bildlärare...

 

 

 

 



Det stora ansiktet och glasögonen sedda uppifrån trappan från övervåningen

 



Glasögonbilden, uppnålad med hattnålar.

Mina ansikten. Jag har arbetat mycket med att se, att föstå, att greppa bildämnet och vad jag behöver kunna. för mig ger mig det här ansiktets blick en riktning  och styrka i det arbetet.  När vi träffade katti 12/5 hjälpte hon mig att sålla bland mina bilder utifrån vad jag berättade, att jag var intresserad av att förmedla. Det blev de gröna glasögonen, super glasögon med förmågor som behövs,  och det blev det lilla ansiktet, som sedan blev förlaga till det stora. Vi talade då om att prickarna  som bygger upp ansiktet skulle kunna vara spilld färg på en vägg,  att det är något spännande med att det är halvabstrakt. Jag fick idén att förstora upp ansiktet på en handledning av Agnes som började tala om dekorplast. Det känndes roligt att skapa något i själva utställningslokalen. Och det blev en rolig situation av att när jag klippt ut alla delar genom att titta på det lilla ansiktet och klippa i dekorplasten på känn, och börjat försöka sätta upp delarna på väggen med rätt inbördes förhållande, så fick jag i slutet hjälp av Emma och Erika som stod och dirigerade mig som stod på stege. Ett bildgrupparbete! Det var en så härlig känsla att samtarbeta kring detaljer i en bild. Men den starkaste innebörden för mig i den stora bilden har med växande att göra. Att få växa utan stopp, utan att skolsituationer trycker ned, men släpper fram för blommning. Låta växa. Min tanke med placeringen i rummet är att det lilla ansiktets spegelbild är stor. En person kan vara både stor och liten i olika situationer, beroende på vad rummet och dess deltagare skapar.


Det stora ansiktet i närbild



Det lilla ansiktet på sin position mitt emot det stora.



Det stora ansiktet sett nerifrån golvet.



Glasögonbilden på anslagstavlaväggen

Som en presentation av min glasögonbild börjar jag med att citera min uppsats:

"Den sjunde strategin är Att bruka sina glasögon. Med det menar jag att glasögonen är redskap på i det här fallet två definierade vis. Dels kan de bistå på ett kompensatoriskt vis, d v s täcka upp för lärarens brister, så att hen i lugna och ro kan lita på att kompetensen i bedömningsögonblicket håller så att hen kan vara här och nu. Men de kan också skapa ett subjektets makt, genom att vi ger dem en subjektsstatus. Den som bär glasögonen har makt i rummet. På det viset kan vi förtydliga en performativ situation där vi låter både eleven och läraren bära subjektets glasögon och därmed skapar en dialog och en gemensam bedömningsakt." Gunnemark, 2015.) Det är tilltalande att skapa saker som gör som man vill att de ska göra, som fyller ens behov. Ett par glasögon som ger stor som liten , ung som gammal syubjektstatus är en väldigt användbar grej. Dessa sugjektskapande glasögon gör det omöjligt att tala över huvudet på den som har dem på sig. Genom att visualisera subjektets möjligheter genom ett attribut kan vi enklare för verkliga dessa möjligheter, tänker jag. Därför placerade jag mina supersubjektglasögon på utställningens anslagstavla, med hjälp av stora hattnålar, som skapar ett intryck av att bilden är en uppnålad påminnelse. Som ett: Glöm inte glasögonen - meddelande, om en så vill.