Utställningen

         Så här hängde slutligen mina tre verk på utställningen .
                  Ett stort ansikte, som skapats ur det lilla, som hängde mitt emot. Och så glasögonen uppnålade på det jag kallar "anslagstavlan", väggen med de tusen häftklamrarna.
Min titel på alla tre värken blev "att se och att växa".  Ursprungstanken var att ansiktena skulle heta "att växa" och glasögonbilden skulle heta "att se" men på vårat lilla blad stod det: att se och att växa . Jag anade att det skulle bli något slags otydlighet där. Men snarare verkade alla tolka det som att mina tre grejor hette att se och att växa, då lät jag det vara så.
Här är: att se och att växa.
Vi gjorde en ansats att försöka ta vara på takhöjden, vilket inte är helt enkelt, eftersom den stege som fanns till hands bara gjorde att jag kom halvvägs upp. Det blev glest, mycket tomrum och några saker, som delar i en process. Kanske signifikant för vår utbildning? Ett stort utrymme att själv skapa vad som ska bli en bildlärare...

 

 

 

 



Det stora ansiktet och glasögonen sedda uppifrån trappan från övervåningen

 



Glasögonbilden, uppnålad med hattnålar.

Mina ansikten. Jag har arbetat mycket med att se, att föstå, att greppa bildämnet och vad jag behöver kunna. för mig ger mig det här ansiktets blick en riktning  och styrka i det arbetet.  När vi träffade katti 12/5 hjälpte hon mig att sålla bland mina bilder utifrån vad jag berättade, att jag var intresserad av att förmedla. Det blev de gröna glasögonen, super glasögon med förmågor som behövs,  och det blev det lilla ansiktet, som sedan blev förlaga till det stora. Vi talade då om att prickarna  som bygger upp ansiktet skulle kunna vara spilld färg på en vägg,  att det är något spännande med att det är halvabstrakt. Jag fick idén att förstora upp ansiktet på en handledning av Agnes som började tala om dekorplast. Det känndes roligt att skapa något i själva utställningslokalen. Och det blev en rolig situation av att när jag klippt ut alla delar genom att titta på det lilla ansiktet och klippa i dekorplasten på känn, och börjat försöka sätta upp delarna på väggen med rätt inbördes förhållande, så fick jag i slutet hjälp av Emma och Erika som stod och dirigerade mig som stod på stege. Ett bildgrupparbete! Det var en så härlig känsla att samtarbeta kring detaljer i en bild. Men den starkaste innebörden för mig i den stora bilden har med växande att göra. Att få växa utan stopp, utan att skolsituationer trycker ned, men släpper fram för blommning. Låta växa. Min tanke med placeringen i rummet är att det lilla ansiktets spegelbild är stor. En person kan vara både stor och liten i olika situationer, beroende på vad rummet och dess deltagare skapar.


Det stora ansiktet i närbild



Det lilla ansiktet på sin position mitt emot det stora.



Det stora ansiktet sett nerifrån golvet.



Glasögonbilden på anslagstavlaväggen

Som en presentation av min glasögonbild börjar jag med att citera min uppsats:

"Den sjunde strategin är Att bruka sina glasögon. Med det menar jag att glasögonen är redskap på i det här fallet två definierade vis. Dels kan de bistå på ett kompensatoriskt vis, d v s täcka upp för lärarens brister, så att hen i lugna och ro kan lita på att kompetensen i bedömningsögonblicket håller så att hen kan vara här och nu. Men de kan också skapa ett subjektets makt, genom att vi ger dem en subjektsstatus. Den som bär glasögonen har makt i rummet. På det viset kan vi förtydliga en performativ situation där vi låter både eleven och läraren bära subjektets glasögon och därmed skapar en dialog och en gemensam bedömningsakt." Gunnemark, 2015.) Det är tilltalande att skapa saker som gör som man vill att de ska göra, som fyller ens behov. Ett par glasögon som ger stor som liten , ung som gammal syubjektstatus är en väldigt användbar grej. Dessa sugjektskapande glasögon gör det omöjligt att tala över huvudet på den som har dem på sig. Genom att visualisera subjektets möjligheter genom ett attribut kan vi enklare för verkliga dessa möjligheter, tänker jag. Därför placerade jag mina supersubjektglasögon på utställningens anslagstavla, med hjälp av stora hattnålar, som skapar ett intryck av att bilden är en uppnålad påminnelse. Som ett: Glöm inte glasögonen - meddelande, om en så vill.

 

Skisser inför en utställning

Skulle vilja lägga in mina skisser här nu, men hinner inte ladda in dem just nu.

I alla fall funderar jag på en snurra, som ett lotterihjul, som är lite som en blandning av en ikon/helgon bild som ska tillbes och tittas på, samlas kraft ur och något att använda i betygsättning som en slumpmaskin.
jag vet inte mod et är för svårt att bygga och hur enkelt jag kan göra det , men jag tänker mig att jag kan gå tillväga så att jag använder mig av utklipp ur mina bilder, så att det blir lite som ett kollage av ansikten och armar, sommargäster och glasögon.
I mitten av hjulet står det "Förlåt" som för att det inte går att göra en rättvis bedömning av någon.

Jag tänker mig att den här snurran sitter på en vägg och en liten anna, ( fotografi) sitter på en annan. De relaterar till varandra.


Om det inte går att göra snurran, skulle jag vilja göra ett kollage som är som en helgonbild av domarkappan-helgonet. För lilla Anna att blicka upp på.
Myndighetsutövningen, orättvisan, rättvisan, bördan, otillräckligheten, den hårda masken ryms i den tanken. Ett helgon som står för det där jag inte har lätt för att ikläda mig.

Mina tankar och referenser hamnar inom religiösa ritualer. Vilka ritualer finns utanför religionen?

rädsla och ikoner

Jag fann  för ett tag sedan att delar av varför jag inte kan tänka bedömning över huvud taget är för att jag är konflikträdd. Jag fick reda på det genom att jag läste en text i hur man för samtal i känslosamma lägen, reder ut konflikter på tex arbetsplatser. Jag fick inspiration och styrka att våga fråga saker som jag tidigare inte vågar, små saker på dagis, bara små förskjutningar i mitt beteende gjorde att jag kom längre i mina samtal och såg att jag blev mindre rädd. Jag som inte ens hade satt ord på förut att det är just rädslajag bär i vissa situationer där saker riskerar att bli känsligt, där det är risk att någon känner sig kritiserad. En sådan situation , när jag riskerar att någon känner sig sårad och kritiserad är bedömningssituationen. Det är en intressant ingång till min uppsats.

Men min gestaltning står lite stilla.
Det var kul att besöka hus 10 och se vilka möjligheter rummen där ger.
Jag fick idén att jag skulle vilja använda takhöjden och rymden i rummet till min hjälp för att skapa ett avstånd, men dock en relation mellan två bilder.
En liten bild av mig och en större. Den ena , lilla som ett litet rädd-jag. Och den stora som ett slags upphöjt ideal.
Jag har sedan dess funderat på det där upphöjda, vad det är. Det kan vara kravet på att vara allt som behövs varas i skolan, som får en att tro att man måste vara en supermänniska för att klara alla delar. Men det kan också vara domaren, den som har makt att bedöma och som jag har så svårt att iträdda mig. Det skulle kunna gestalta min långa väg mot domarkappan, den tunga. Att alltid har varit elev och kunna stå under, med mindre makt, men också mindre ansvar är mer bekvämt för mig. Jag blir rädd för att bli anmäld, pratad om som okunnig och för snäll. Tafatt. Rädd för att jag ska bli beskylld föra tt inte följa läroplanen och inte uppnå målen, föra elevflocken åt fel håll, och degenerera ungdomen.
Jag har sökt 5 jobb ungefär. Även det blir en del i min process. Hej här är jag. Så här ser jag på bildämnet. Jag närmar mig en kompromiss. Min uppsats ska hjälpa mig till den kompromissen. En pakt mellan mig och domaren, ett mellanting.

Ikonen som företeelse, ska jag skapa mig en domarikon?
Kan det hjälpa att tillbe domaren, så som man tillber t. ex ett helgon. Kanske föra en liten dialog. Kanske kan domarhelgonet ta mig under sina vingar och beskydda mig från ondo?

anonyma ikoner...