Då upptäckte jag att mina pratbubblor som jag hängt upp hänger för lågt, att de ska häng i ansiktshöjd föra att få rätt uttryck. Min lilla korg med tveksamma tankar i skulle kunna adderas till den på en liten hylla i närheten. Sedan tittade jag på mitt hus/väv. Den blir lit spännande nä den står upp med luft på bägge sidor, så att jag kan se igenom den. Då blir det som är på andra sidan en del av bilden. Jag satte lermamman på baksidan, och satte en vit virkad pratbubbla på henne. Då satte fantasin igång kände jag, och blev jag jättenyfiken på vad som försiggår i det väva huset och vad som talas om där.
Innan helgen hade jag lämnat vitdoppade bokfrön åt mig själv i present. Dvs frön från bokträdet.
(Jag fick dem i utbyte för mina tomma tankelappar som kom bort)
Jag höll på en stund att lägga fröna i olika mönster på ett papper. Ganska snart började de tala med mig, och jag tänkte att shit, vad mycket et var så här när jag var liten att grejer fick röster. jag fick lust att skriva ned vad de sa. för varje nytt mönster var det något frö som yttrade sig. Inga konstigheter, ganska rudimentära teman:
-Mamma! kom tillbaka!
-Det ordnar sig.
-Kom igen nu, skynda er.
- Vad var det?
-Det var bara vi!!!
-Jaså, jaja.
-Följ med då.
Jag kanske ska göra en stop motion med frön. Det ä något speciellt med mönster. Jag vet inte vad, men känner att de berör mig djupt. Som om de handlar om något som inte finns ord för...
Tålamod krävs för jag ska klä den med vitt bomullsgarn. Vad är det med dessa pratbubblor? Jag har ju gjort en del serier , gillar den bestämda formen på pratbubblorna, att det är något alla vet vad det är, och som jag kan luta mig emot. En tom pratbubbla är så tydlig. Den signalerar att det skulle kunna sägas något. Det finns utrymme, men det går inte.
Jag påbörjade även en tankeanalysator igår. En hatt som läser tankar, andras tankar, även föremåls tankar.
VAD SÄGS INTE?
VAD BLIR INTE SAGT?
VAD FÅR INTE SÄGAS?
VAD KAN INTE SÄGAS?
VAD VILL INTE SÄGAS?
VAD VILL INTE SÄGAS?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar