Nästa dag tog jag med mig lera för att appropriera röksvamparnas form. Sedan doppade jag både svampar jag plockat och svampar jag format i vit färg, så att det var svårt att veta vilka som var vilka. - varför? Jag vet inte iktigt. Men de blir som tredimensionella pratbubblor. Jag modelerar vidare en stående och en liggande figur, mest föra att känna på materialet.
Nästa dag tog jag en tur till skroten i källaren som start, plockade några sladdar och rör. Jag älskar skrot. Kanske för att de indikerar vad jag ska göra, små ledtrådar som pekar och pockar på att tas om hand. Den här får mig att tänka på det här, och den här att tänka på det här. Dock får det inte vara för färdigt eller för föreställande. Av skrotet jag fann blev en ram att väva i. Blev inspirerad av Lenas garnverk, tror jag. Jag gick och köpte garn jag med och vävde vitt och svart. Kanske ska väven utgöra ett slags golv, kanske ett golv för mina pratbubblor... kan de komma upp ur väven... Är väven en berättelse? Vad vill jag berätta? Medan jag väver kommer en massa dialoger upp i huvudet. Tyvärr skrev jag inte ned dem.
På torsdagen träffade vi Elisabeth Belgrano.
Hon talade om vansinnesscener, som renade publiken. Vi blev ombedda att skriva något om vår praktik kopplat till sinnlighet . Då skrev jag så här:
Jag har en grupp som jag ä utsedd att leda. Jag formar dem och de formar även mig. Jag uppmuntrar dem så att de ska blomma ut, använda sin kapacitet, sin potential. Jag avvärjer lugnande det som vil förstöra arbetsron, jag ställer frågor för att väcka tankar. Jag lämnar ifred för att låta sinnena tala i lugn och ro med integritet. Vi går ut och känner, luktar, fotograferar och ritar. Hela kroppen är aktiv
och upplever.
Elisabeth bad oss även att försöka sätta ord på det vi gör i vår gestaltning. Då skrev jag så här:
"Vad handlar det om?"
"Handlar det om något?"
"Det liknar ett spindelnät"
Orden får mig att se mig och mitt utifrån. Jag får bita mig i tungan, bestämma mig för att lyssna inåt och inte utåt.
Min gestaltning handlar om tankar som aldrig blir sagda, som irrar och mal, men som är lite ljusskygga. Orostankar kanske? Tankar som är annorlunda än de som öppet uttalas. Jag ville skriva ord på mina tredimensionella pratbubblor, men går det? Vad är det som sägs? Vad sägs inte?
På fredagen virkar jag en kokong till mina tankar som ett slags värmare, för kanske är det så att tankarna fryser, eller är rädda...och behöver värme. Och så virkar jag en tom pratbubbla.
Bild kommer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar