Tisrymden behövdes för att jag skulle kunna anamma själva processen och slappna av i att forska utan sikte på resultatet.Jag började rätt så konkret och skissade på ett eventuellt bygge som jag tänkte kunde vara en idé att genomföra - jag såg ett resultat framför mig.Jag ville ha ett mål med dessa veckor och kunna planera tiden för att fylla den med så mycket som möjligt. Och ha möjlighet att planera in mig i någon verksdad, och få lära mig någon teknik.Men jag tror också att jag var i att jag ville ha ett mål för att lyckas på något sätt. Det var ganska längesedan jag var i en kreativ miljö och kände nog att jag ville vara säker på att det skulle bli något.
Första dagen gjorde jag en liten modell hemma föreställande ett slags rum. På skissen hade rummet varit en sluten koja. jag tänkte att det kanske kunde hänga bilder inuti kojan, som ett slags intimt rum där en person kan gå in och kika på föremål bilder eller texter...men när jag gjorde min modell ville jag ha ett luftigare rum.Jag fotograferade den och sedan kände jag mig liksom färdig med koj-idén. Som ett slags kill your darling situation.
(Jag får ofta impulsen att bygga koja)
Jag ville gå ut istället och fotografera, undersöka vad som hände i stunden, när jag rörde mig utomhus. Med mig hade jag en digitalkamera utan objektiv, som är nytt för mig och en anteckningsbok. Jag promenerade, fotade det jag fann intressant, och som kameran klarade av, och skrev små texter. jag arbetade utifrån en idé om att mitt möte med olika ting i min omgivning skulle generera ett innehåll, ett slags mening, Tidigare när jag fotograferat har det varit viktigt för mig med ljus och bildkomposition. Digitalkameran som jag använde gjorde det svårt för mig att ta"snygga bilder" Den inbjöd snarare att ta många bilder och se vilken som blev...bra, eller som sa mig något.
Texterna blev korta, lite poetiska. Lite dystra. I det här arbetet kännde jag att jag provade mig fram, men samtidigt hade en bild av ett slutresultat väldigt närvarande.
Men efter första handledningen blev jag övertygad att det var allvar att vi inte skulle ha slutresultatet för ögonen nu i början. Det kändes oerhört skönt,men jag kan ockå se att jag pendlat fram och tillbaka mellan att vara i nuet och forska till att tänka på eventuella resultat under hela processen.Och det kanske är så det alltid kommer att vara med eller mindre? Beroende på hur mycket tid jag har...och beroende på vilken fas processen är i . Men jag är i vilket fall glad att Mattias var så tydlig med att vi skulle vara "i processen och inte i slutresultatet", det har frigjort mig från en del osäkerhet, och fått mig att känna mig hemma på utbildningen snabbare.
Jag höll på med foton och text ett tag. Det fanns mycket att experimentera med. jag har inte jobbat i fotoshop eller så innan, inte ens laddat in digitala bilder i en dator. Så, jag hade en del hinder att överbrygga som handlar om teknik, att våga fråga "dumma" frågor, att vara 31 år och inte kunna det som alla andra verkar kunna. Men också en lycklig upptäckt att få vara den som sitter och grejar med en bild i "paint". Det var helt enkelt mycket känslor inblandat i digitalt foto för mig. Och jag har en hel del kvar att göra med att lära mig olika program, våga fråga och fråga igen. Jag måste erkänna att jag fastnade lite i tekniken för att jag var fyra gånger i skolan för att testa att skriva ut bilder och just då fanns ingen hjälp att få tag i, och eftersom jag i samma veva fick så himla ont i min nacke av att sitta vid datorn så bytte jag material. Det känns lite tråkigt, men jag kommer ha det digitala som en mer långsiktig process - och lära mig verktygen och tekniken succesivt.
På kvällarna arbetade jag paralellt med text. satt vid pianot och undersökte hur det lät när jag spelade och pratade, spelade in det på datorn i ett försök att skapa och förmedla den stämning jag kände kring det gråa vilda hösthavet, som jag växt upp vid och som är en trygghet men också slags hemlighet. Att det finns något vackert som inte alla andra fått lära känna - som bara älskar sommarhavet.
Jag grundmålade en stor skiva bland det som skulle slängas (målade över någon annans gamla målning) . Men då kom den som hade målat den övermålade målningen på besök i ateljén och plockade med sig den, vilket skapade en viss frustration och därmed bygglust. Jag tog med mig silvertejp och satte ihop ett litet rum av stora playwoodskivor:
Jag tog en burk grön färg jag hade hemma och roller och rollade skivorna och lite allt möjligt jag hittade. Jag ville skapa ett havsrum med bilder av hav på rummets väggar och med min text om havet uppspelad till... Som ett sätt att förmedla min upplevelse.
Så blev det handledning nummer 2 och då låg mitt havsrum grönmålat på golvet i ateljén.
Mattias tyckte att det såg intressant ut och undrade varför jag nödvändigtvis skulle illustrera havet inuti en liten koja, när det var min upplevelse av havet jag ville förmedla. Han uppmanade mig att ta fasta på min upplevelse i mer abstrakt bemärkelse(min tolkning) och tipsade om att se Christer Lundqvists utställning.
Det var väldigt kul att se Christer Lundqvists bilder och byggen ( se ovan). Jag fick inspiration att bygga något halvabstrakt. Något som påminner om något, men som är något annat. Jag hade turen att träffa honom på utställningen och han berättade att han ex. gjorde sina små båtbilder (se ovan) genom att dra en linje och se vilken båt ur minnet den linjen påminde om... Det känndes som en väldigt direkt ingång. Med inspiration av detta tänkte jag på mina minnen av havet än en gång men nu med lite mer specifik syftning. Något som gör mig upprymd: Vattenkaskader som uppstår när en våg slår emot en klippa. I ateljén låg mina stora gröna plattor. Jag valde de som är av frigolitkartong och greppade en bågfil. Sedan sågade jag vattenkaskader, eller explosioner som jag sedan kom att kalla dem. och limmade ihop .
Efter det var vi i Italien med familjen 4 nätter. Där fick jag tillfälle att fotografera mer.
 |
| En fejsande våg som inspirerats av fotot från medelhavet ovan, tyvärr liggande. |
Den tejpades i jämna rader. Jag tyckte det påminnde mig om den harmoni och ordning jag kan känna inombords när jag varit vid havet ett tag. Havet kan vara som en mäktig mormor eller mamma som rullar på helt konstant och bara finns där som en konstant trygghet. <> <>
 |
| Den ordningsamma vågen på en bottenplatta. Små ting placerades i rader, som små stigar att följa. Som för att förstå varför jag som liten alltid höll på med det. Ordna. Jag nöjde mig inte med att bara göra en bottenplatta. Det var som att jag ville säga mer med den här saken.Jag ville berätta något mer. Undrade vad det är som berättar något. JAg gjorde små mönster på bottenplattan. De växte och växte. Sedan fick jag måla över botten med vitt. "Under ytan regerar monstermönstren" Den blev jättekonstig och hade knapt torkat på torsdagen när jag hängde upp den. Nästa inlägg innehåller de färdiga grejorna - där de hänger. |
