Jodå. Med barn i ateljén blev det full fart. Kul att arbeta sida vid sida med min dotter. På något sätt förstår jag varför det funkar för mig att vara lärare. Jag förmår inte prioritera mitt personliga arbete i den grad som det arbete som är direkt kopplat till att finnas för andra.
I varje fall var det kul. Jag hjälpte Dea att trycka och tryckte mina grejor parallellt.
Jag tror fortfarande att jag håller på med ett lärarjag. Ett alterego, men också ett iscensättande av mig själv som blivande lärare, som behöver vind i seglen. Och jag utforskar mina föreställningar om vad en lärare är. Vilka sidor hos mig jag behöver hantera som lärare och vilka redskap eller färdigheter jag behöver.
Jag märker att jag helt klart har ett motstånd, som handlar om att jag inte är så noggrann och inte har stenkoll på struktur i mitt liv. Jag tror att jag skulle vilja ha mer struktur och är rädd att inte klara lärarjobbet som kräver mycket struktur. Kanske handlar arbetet om struktur då?
Eller ska jag göra ett alterego som har struktur?
Eller ett som har andra egenskaper som ör bra som väger upp.
Det blir lätt lite terapeutiskt detta. Men: Jag tänker att det finns en genusaspekt att utforska också:
Var kommer de höga kraven ifrån?
Jag har funderat på ordet bejaka idag, när jag varit med mitt barn i ateljén.
Jag hittade en bildlärarstudent som skrivit en uppsats om integrering av elevers fritidsintressen i bildämnet. Det finns referenser där som är intressanta. Som handlar om till exempel motivationsteorier,. Samt forskning kring integrering. Är det integrering vi gör på Hdk. Integrerar våra övriga liv i våra projekt. Det är vanligt. Här är länk till uppsatsen:
lnu.divaportal.org/smash/get/diva2:749162/FULLTEXT01.pdf
Jag försöker iscensätta en del av mitt nya lärarliv. trevande. Jag kom på att det faktiskt föddes en lärare ur förra projektet jag gjorde, eller redan i slutfasen. Jag höll på med alkoholism mm, och lekte med tanken om jag var du. Alltså, hur skulle jag vara som alkoholist. Och samtidigt kom läraralteregot som en liten motpol smygande.
De här bilderna tog jag i slutet av det förra projektet. Jag har en förkärlek för fina ytor som krackelerar, så jag tog på mig läsglasögon och kavaj och låtsades supa mig full på wiskey. Det har också att göra med temat struktur /inte struktur . Men också vad som döljs under ytan. Vad vi ser utanpå och inte..
Den där frasen, "om jag var du" har följt mig de senaste månaderna.
Mest i relation till en tjej i min ålder, med barn i samma ålder. Hon sitter utanför konsum när jag handlar och går hen till mina barn, sitter hon där med ett foto på sina barn.
Det kan påminna om ett perspektiv vi förväntas ha som lärare. Att kunna ta elevens perspektiv.
En förutsättning för medmänsklighet?
Jag tror att jag kan ha användning för det i mina tankar om bedömning. Kanske ska jag prova att bedöma mig själv som nike sa. -använda matrisen, sätta upp den på väggen så som eleverna har betygskriterierna på väggen i klassrummet.
Jag har fortsatt att trycka och det nya är att lägga schabloner på overheadapparaten så att de kan bli stora på väggen. pga teknikkrångel kan jag inte visa bilderna på det, men det är kul att kunna gå upp i stor skala, och kul att experimentera med två overheadapparater vars bilder går i varandra. Det är fortfarande porträtt på läraren, dvs jag själv som florerar. Men idag har jag gått över från den strängare till den er bejakande.
Det känns bra. En får vara tacksam för att det finns trevligheter i världen att le åt. Och så många möjligheter!
Trevlig helg
christian Ponthus Andersons utställning på Rhösska.
