1:a juli var är jag i processen

Det var lite tungt att jag blev underkänd med min uppsats.
Hörde ni? "Jag blev underkänd." Så skrev jag av bara farten. Så automatiskt går det när saker tas personligt. Vissa saker påverkar en känslomässigt utan att en förstår varför.
Nej. Min uppsats, som skulle vara klar i slutet av maj blev underkänd med motiveringen att det behövdes så pass stora kompletteringar att detta inte kunde göras på en vecka.
Och jag fick även en komplettering på min gestaltning. Jag fick i uppgift att göra min bild mer kommunikativ och komplex.

Jag och Emma, som båda fick kompletteringar arbetade sida vid sida i ateljén. Vi fick ett litet extraprojekt. det sista på den här utbildningen på HDK.

Båda vi skulle arbeta med att göra mer komplext, att fördjupa. Det kändes bra. Det var för mig som att jag slappnade av i att jag förstod vad Anna Carlsson menade, jag tror att jag förstod vad hon var ute efter. I varje fall var jag ute efter att släppa lös på en stor vägg i ateljén och inte hålla tillbaka. I efterhand var jag nog lite rädd att klämma i på utställningen i och med att vi kompromissade om utrymmet. Inte störa...

Jag projicerade med overheaden ett ansikte som jag skurit ut tidigare(tv), och ett som jag fann, som min dotter gjort(th), vilket hon valt att ge en glad mun. I mellanrummet dem emellan dem började jag gör mönster som ett slags talspråk eller kommunikation... Och i en påklistrad pratbubbla över dem sitter mitt "orosmönster" som  jag också hade gjort tidigare.

Så här såg mitt verk ut när jag redovisade det för Anna Carlsson. Jag valde att ta bort den första armen som jag gjorde dagen innan. Istället gav jag den vänstra figuren svarta händer som håller i var sin sak. Glasögonen, som hon bjuder över till sin elev, eller samtalspartner och gör hen till subjekt, som själv kan titta och bedöma. Och med den andra handen håller hon ett rött starkt band som håller stolarna på plats. För mig ett uttryck för kontroll, ledarskap och styrning.
Språket mellan dem, den snurrande solen som är som en liten dialogiska motor håller igång deras samtal och båda är, ser vi genom trådarna till deras munnar , delaktiga i samtalet. Deras blickar är intresserade. Dock har Eleven ett dubbelt fokus. Ett öga far iväg uppåt mor orosmolnet. Så är det. läraren har en oro i tanken. Det känner eleven av. Det är inte så mycket att göra åt. De gör sitt bästa. På stolarna står det "Varsågod" och "Välkommen". Jag tänkte på dessa ord och på hur många olika sätt de kan sägas när jag skrev det. Det kan vara en öppning på en dialog men också något tvingande, något som inte går att säga nej till - och alla nivåer där emellan.

Anna och Emma provsitter.

Här kan en sitta, sammanlänkade av det röda bandet. I samspråk.

De här bilder fick inte vara med på väggen, men de har en plats här i bloggen.

Från knopp till blomma går vi, jag och mina elever.

Förutom uppsatskrivandet och gestaltandet, så har det också varit en paralellprocess för mig som har inneburit att söka jobb. Jag har sökt 15 jobb under uppsatsperioden. Delvis har arbetssökandet tjuvat tid från och försenat uppsatsen, men det har också varit bra för jag har nu fått ett vikariat med 100% bild. På nästan varje anställningsintervju har jag fått anledning att tala om bedömning. Och i mina brev har jag formulerat vad jag tycker är viktigt i bildämnet. Mitt arbetssökande har skett i dialog med den gestaltande processen och uppsatsprocessen. Egentligen skulle jag kunna väva in mer av arbetssökandet i min gestaltning, på ett mer konkret vis. Ändå finns den där. Mitt läraridentitets - sökande har med arbetssökandet att göra.