Visst har jag mycket att skriva, men skrivandestunderna hag fått läggas på uppsatsen nu. De två senaste veckorna har varit mamma-krävande. Jag har vakat på nätterna, lindrat hosta och lyssnat på feberprat. Det för en närmare barnen, de där sjukperioderna. på så vis är de fina. Men en blir trött.
Jag har trott att mitt resultat, alltså det från min gestaltningsprocess som jag vill koppla till uppsatsen skulle vara öppna och stänga, att visa privat och dölja privat och min erfarenhet av att öppna upp för ett privat rum i gestaltningen. Men när jag skrev min första längre text och då beskrev gestaltningsprocessen handlade det mycket om hjälpandet.
Och när kajsa läste det tyckte hon att det verkade finnas mycket mer stoff där, i det ämnet. Om hjälpandet och dess för och nackdelar. och visst finns det det. Kanske är jag lite rädd bara. För det är en av mina svaga punkter. jag hjälper mina barn för mycklet, jag hjälper min pappa , jag hjälper mina elever, kanske, för mycket. Vad är för mycket?
För mycket är när man blir trött och ur balans för att ingen energi finns kvar. För mycket är när den som man hjälper passificeras och låter bli att föra något. För mycket är när den som blir hjälpt inte tror att den själv ens kan göra själv. För mycket är när kontrollen tar överhanden och den som hjälper vill göra allt själv för att det ska bli rätt och riktigt och precis som den har tänkt.
Allt det där gör inte jag. Bara lite. kanske.
Nu ska jag på en liten semester och skriva om hjälpandet och stjälpandet och konstsamtal med personligt engagemang.
min gestaltning småputtrar. jag har fotat lite mer. mixtrat lite med stop motion -bilderna, skrivit på en egen version av Catti Brandelius pappa-dikt...som jag ska visa någon dag.
Min egen pappa har fått mycket hjälp. jag har gestaltat ett nät runt honom. min gestaltning har spunnit med min hjälp. Och när jag åker på semester lever nätet utan min hjälp. Det är programmerat och färdigt. God jul, nu tar jag flyget! Studsa vackert i nätet. jag kan inte ta hand om allt. Men se vilken morfar du skulle bli om du blev frisk! Du kan väl ge det en chans. Hosianna.
En arteikel ur afronbladet:
Catti Brandelius är utbildad på Konstfack i Stockholm och har arbetat som krönikör, bland annat i radioprogrammet Flipper, Arbetarbladet, Svenska Dagbladet och Ordfront Magasin.
Catti Brandelius pappa gick in för det romantiska konstnärslivet och att rädda honom gick inte. Det konstaterar Catti själv i samband med den nya utställning där hon tar ut sin frustration över myten.
Catti Brandelius pappa gick in för det romantiska konstnärslivet och att rädda honom gick inte. Det konstaterar Catti själv i samband med den nya utställning där hon tar ut sin frustration över myten.
Den här vintern har en rad författare gjort upp med sina fäder och nu är det konstnärernas tur. Catti Brandelius nya utställning är en humoristiskt tecknad och samtidigt smärtsam uppgörelse, både med hennes egen far och med den destruktiva konstnärsmyt som får män (och kvinnor) att leva för konsten och strunta i allt annat.Cattis pappa var grafiker, avskydde svennighet och sa att han tyckte att Catti såg proffsig ut när hon var tonåring och rökte på balkongen. Nu studerar Catti själv grafik och nya utställningen består av grafiska blad. Rockmyten representeras av en ensam cowboy som bortvänd blickar ut över bergen. ”Without my sorrow I feel hollow” står det i snirklig westernstil på affischen från ”Society of whining men”.
Annons:
– Pappa gick helt in för den där myten. Han klarade inte av vardagen och var väldigt romantisk. Det finns kvinnor som lever så, men jag tror att det är lättare för män, både att omfamna konstnärsidealet och gå under av det. Jag vet inte om det är möjligt eller ens önskvärt för en kvinna att gå in i konsten och skita i allt på samma sätt. Titta på filmen om Olle Ljungström, om han var kvinna skulle det vara mycket mer tragiskt, säger Catti.
– Om jag är ledsen reagerar jag med att bli arg och göra något konstruktivt. Det var så det började när jag blev Miss Universum också. Jag blev förkrossad över idealen och bestämde mig för att skapa ett nytt ideal. Jag vill inte vara ett offer, säger Catti.
Hon är själv med i två verk, i form av en liten indianflicka som viftar lugnande budskap ur lägerelden och klättrar uppför sjukhusfasader för att rädda sin pappa.
– Jag har försökt rädda honom hela mitt liv. Men det gick inte, det går ju inte att rädda någon annan.
Catti Brandelius, Crystal Palace, Karlbergsvägen 44, t S:t Eriksplan,
